Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Autism under historien gång och autistiska personer genom tiderna

Aspergers syndrom och autism. Idag går diagnoserna under

en och samma beteckning det vill säga – autismspektrumtillstånd. Mem autism har funnits i alla tider. Men det har inte funnits någon kännedom om det. Förr i tiden fick många felaktiga diagnoser inom psykiatrin. Andra fick leva med känslan av att vara annorlunda, utan att förstå varför.


Som jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg var det Leo Kanner som 1943 först beskrev och gav namn åt ett visst beteendemönster, som han observerade hos en liten grupp barn som han benämnde ”tidig infantil autism” (härlett från det grekiska ordet autos som betyder själv). Hans Asperger beskrev 1944, ett år efter Kanners originalartikel, en annan typ av beteendemönster hos en grupp äldre barn och ungdomar, vilket trots vissa skillnader klart överlappade Kanners grupp. Även Asperger använde termen ”autistisk” i relation till det beteende han observerade. Deras forskning skiljde sig från varandra, och den mesta av forskningen gjordes på pojkar.


Autism har alltid funnits


I historiska beskrivningar hittar man spridda exempel på individer med autistiska avvikelser långt bakåt i tiden, långt innan Kanners och Aspergers observationer. En del myter om de bortbytingar, som trollen lämnade när de rövade människobarnen, låter anmärkningsvärt likt beskrivningar av barn med autism. Legenderna om Franciskus av Assisis följeslagare innehåller berättelser om en Broder Juniper som var mycket naiv och saknade såväl social förmåga som socialt förnuft. Man trodde vid denna tid att hans egenheter berodde på hans helighet, även om han ofta förargade de andra bröderna. Nuförtiden skulle han ha fått diagnosen Aspergers syndrom.


Kanner refererar 1946 till Martin Luthers berättelse om ett barn vars beteende tydde på att han kunde ha haft svår autism (även om Kanner själv inte nämnde den möjligheten). Luther rekommenderade att man skulle ta barnet till den närbelägna floden och dränka det därför att han ansåg att barnet var besatt av djävulen och saknade själ. Denna hårda inställning, hyst av en man under 1500-talet, står i stark kontrast till den omsorg som läkaren J.M.G. Itard visade den vilde pojken Viktor som hittades i Aveyronskogen i sydcentrala Frankrike i slutet av 1700-talet. Itard utvecklade metoder för att träna Viktor och beskrev i detalj hans beteende. Det råder inga tvivel om att Viktor hade autism. Itard fortsatte att arbeta med andra barn som inte utvecklade talat språk. Han var en föregångare när det gäller att utarbeta träningsmetoder för individer med svår nedsatt hörsel. Han var också en pionjär när det gällde att differentiera mutism orsakad av svår mental retardation från mutism orsakad av mer specifika orsaker. Dagens diagnostiska kategorier var okända på Itards tid, men bland barnen han beskrev fanns det troligtvis några som hade dysfasi och andra som idag skulle ha fått diagnosen autism.


I såväl gammal som ny litteratur finner man exempel på personer med specialbegåvningar på en anmärkningsvärd hög nivå, mycket högre än deras övriga funktionsnivå och vars uppträdande är mycket udda. Langdon-Down, som är mest känd för sina artiklar om Downs syndrom, höll redan 1887 en föreläsning om dessa personer med unika specialbegåvningar av vilka många idag skulle kallas savanter.


Autistiska personer har alltså alltid funnits. Många av dessa har varit totalt avgörande i historien. Kända personer som sägs ha haft autism är bland annat, Leonardo da Vinci, Marie Curie, Albert Einstein, Franz Kafka, Isaac Newton, Michelangelo, Mozart, Emily Dickinson och oändligt många fler.


Hans Asperger ska ha myntat begreppet: ”Det förefaller som om en smula autism är nödvändig för att man ska nå framgång inom vetenskapen eller konsten. För att bli framgångsrik kan det vara nödvändigt att kunna vända sig bort från den vanliga världen, bort från det enbart praktiska, och ha förmågan att betrakta ett ämne på ett originellt sätt, att trampa upp nya stigar och kanalisera hela sin förmåga på sin specialitet.” 

Hans Asperger, 1979.


Genforskningen har visat att gener som förknippas med ökad tendens till autism varit viktiga evolutionsmässigt och därför levt vidare.


De första teorierna 


Trots en del mycket levande fallbeskrivningar av tidiga författare, t.ex. Haslam 1809, av det som vi nu känner igen som autism var det ingen som, förrän i slutet av 1800-talet, såg ett samband mellan de individuella fallen. Då framkastade Henry Maudsley att alla barn med mycket udda beteenden kunde klassificeras som barndomspsykotiska. Detta uppfattades till en början som en chockerande åsikt som stod helt i konflikt med den, i den övre medelklassen, rådande romantiska uppfattningen om barndomen. Maudsleys uppfattning blev emellertid så småningom accepterad. Psykoser ansågs vid denna tid bero på fysiska orsaker som påverkade hjärnan.


Under första delen av 1900-talet började forskare som arbetade inom området utvecklingsavvikelser hos barn, försöka definiera olika undergrupper till de så kallade barndomspsykoserna. De Sanctis och Heller beskrev barn som till en början följde den normala utvecklingen men sedan förlorade sitt talade språk, sina sociala och andra färdigheter. Margaret Mahler beskrev 1952 barn som var krävande och klamrade sig fast vid sina föräldrar, dock utan att visa några verkliga känslor och som också hade andra avvikelser i sitt beteende.


Potter skrev 1933 en artikel om barn som han ansåg hade en barndomsform av schizofreni. Earl beskrev 1934 en grupp ungdomar som var mentalt retarderade och som utvecklade ett beteende om han benämnde katatont, men som hade stora likheter med svårt autistiskt beteende.


Leo Kanner och Hans Asperger


En av forskarna i denna grupp var Leo Kanner. Han skrev sin klassiska skildring av små barn som var socialt isolerade och likgiltiga, som inte talade eller hade ekolali och monotont tal, som gjorde intensivt motstånd mot förändringar i sina respektive rutiner och som hade öar av visuospatiala färdigheter eller mekaniskt utantillminne, men som för övrigt hade en allmänt försenad inlärning. Han betonade deras attraktiva, vakna och intelligenta utseende. Han betraktade sin form av autism som unik och ansåg att den skilde sig från alla störningar i barndomen.


Hans Asperger var en annan forskare inom detta fält. Han beskrev en grupp äldre barn och ungdomar som var naiva och som hade ett icke adekvat socialt beteende. De hade ett väl utvecklat tal, men använde det för monologer om sina specialintressen, hade bristfällig intonation och begränsat kroppsspråk. De var absorberade av sina begränsade intressen och hade ofta dålig motorisk koordination. De låg i gränsområdet till normal eller god begåvning, men hade ofta speciella inlärningssvårigheter.


James Anthony, som var barnpsykiater, debatterade 1958 försök att definiera undergrupper. Han pekade på att även om det fanns vissa skillnader så överlappade alla undergrupperna i mycket hög grad varandra. Han noterade också att det inte fanns tillräckligt många symptom för att de skulle räcka åt alla författare som ville ge sitt namn åt ett syndrom!


Det är intressant att av alla de som arbetade inom det här fältet, så är Kanner och Asperger de enda vars namn har blivit kända över hela världen. Kanner var den som först fick sitt arbete uppmärksammat. Asperger fick sin status i den engelskspråkliga litteraturen mycket senare än Kanner, trots att hans arbete var tidigare känt i det europeiska fastlandet. 1962 publicerade holländarna Van Krevelen och Kuipers en artikel om Asperger på engelska eftersom de ansåg att Aspergers arbete var allt för lite uppmärksammat i de engelsktalande länderna. Van Krevelen skrev igen om syndromet på engelska 1971, men det var inte förrän på 1980-talet som intresset för Aspergers syndrom tog fart i England. Hans Aspergers forskning blev först uppmärksammad 1981 av läkaren Lorna Wing.


Anledningen till att dessa två författares arbeten har fortsatt att fånga intresset beror sannolikt på att båda beskriver barnen och ungdomarna som de observerade på ett så detaljerat och levande sätt. Även om både Kanner och Asperger trodde att deras syndrom var speciellt och unikt, vet vi idag att de överlappar varandra. 


Psykoanalysens intåg 


1900-talet gav oss begreppen autism och autistiska avvikelser, men ledde också till en dyster vändning när det gällde synen på orsakerna till autism. Freuds och andra psykoanalytiska skolors teorier utvecklades i Europa under det tidiga 1900-talet och fick ett mycket stort inflytande i USA, under och efter andra världskriget. 


Leo Kanner framkastade 1949 tanken att genetiska faktorer hade betydelse för uppkomsten av autism (en insiktsfull teori med tanke på den senare tids forskning). Han var emellertid också influerad av de psykoanalytiska teorierna, som speciellt i USA hade fått ett starkt grepp om psykiaterkåren. Han hävdade att barnens tillstånd också berodde på att de uppfostrades av kalla, likgiltiga, humorlösa och stränga föräldrar som var perfektionister och skötte sina barn som en mekaniker sköter sin maskin. Han noterade att nästan alla föräldrar han träffade var akademiker och hade professionella yrken. Han trodde att barnen var potentiellt normala och hade god intelligens, men var emotionellt störda. Han var övertygad om att det inte fanns någon fysisk patologi i hjärnan. Kanners uppfattning om föräldrarna till barn med autism accepterades okritiskt av många inom psykiatrin. Professionella inom andra medicinska områden, omvårdnad och utbildning, tog också till sig dessa idéer. Till och med föräldrarna själva blev indoktrinerade av de rådande teorierna.


 Följderna blev förödande. Många föräldrar överväldigades av skuldkänslor och familjer splittrades genom föräldrarnas försök att lägga skulden på varandra. En del familjer lade ut stora summor på psykoanalytisk behandling av sina barn. Om barnen med tiden förbättrades fick terapeuten äran av det. Om de inte förbättrades eller om de blev sämre fick föräldrarna skulden för det. Barnen for illa genom att de inte fick det slags omhändertagande och undervisning de behövde. 


Det har inte funnits ett enda försök till vetenskaplig utvärdering av dessa behandlingar. Det finns inte heller någon jämförande studie av utvecklingsförloppet i de fall där ingen behandling gavs, vilket är absolut nödvändigt far att kunna utvärdera behandlingsmetoder.


En annan tråd i historien är teorin att autism är den tidigaste formen av schizofreni, en sjukdom vilken man också en gång trodde hade emotionella orsaker. Kanner skrev först att autism och schizofreni var helt separata tillstånd, men svängde senare, påverkad av barnpsykiatriska kollegor. 


Återupprättande av teorierna om biologiska orsaker 


Lyckligtvis hade inte alla tilltro till teorin att autism berodde på emotionella orsaker.

Några som arbetade inom fältet såg betydelsen av den stora överlappningen mellan autism och utvecklingsstörning och andra inlärningssvårigheter. En del intresserade sig för avvikelserna i språkutvecklingen, andra ansåg att neuropatologin borde undersökas.


Förespråkarna för teorierna om emotionella orsaker till autism avvisade fysiska avvikelser i hjärnan som en tänkbar orsak, därför att inga specifika skador hade upptäckts. Om man ser tillbaka så verkar det synnerligen arrogant att förutsätta att den teknik som under 1940- 1950-talet var tillgänglig för att undersöka hjärnan aldrig skulle förbättras.


Det är intressant att notera att Critchley och Earl redan 1932 hade beskrivit Tuberös skleros som är ett tillstånd i vilket igenkännlig hjärnpatologi uppträder. Beteendemönstret vid denna sjukdom liknar i en stor del av fallen typisk autism. Den ämnesomsättningssjukdom som kallas fenylketonuri ger också, om den inte behandlas med speciell diet, ett beteende som liknar autism.


Det är märkligt att Kanner inte nämner dessa neurologiska tillstånd som beteendemässigt överlappar autism. Det kan bero på att han var övertygad om det unika i sitt syndrom och om barnets höga intellektuella potential. 


Nya influenser skapar nya idéer 


Pendeln började svänga under 1960-talet. Det fanns huvudsakligen två anledningar till detta. Den första anledningen var föräldrar som var tillräckligt självständiga för att ta avstånd från teorin att de bar skulden till sina barns funktionshinder. Tidigast var, med knapp marginal den engelska föreningen, The National Autistic Society. Föräldrar i andra länder följde exemplet och nu finns det organisationer i väldigt många länder runt om i världen. Deras inflytande har haft avgörande vad gäller den ändrade uppfattningen om orsaken till autism och om barnens och föräldrarnas behov. Den andra anledningen var införandet av vetenskapligt baserad forskning. Före 1960-talet var rapporterna om autism antingen kliniska fallbeskrivningar eller teoretiska ”skrivbordsprodukter”. 


1961 satt Mildred Creak som ordförande för en professionell kommitté inom området. De tog fram ett antal kriterier för det som de kallar barnschizofreni. Trots terminologin är det helt klart att kommittén beskrev de avvikelser som vi idag kallar autism. 


Kriterierna, kända som ”Creaks nio punkter”, var en otillfredsställande blandning av observationer och tolkningar vilket gjorde dem svåra att använda i praktiken. Icke desto mindre så utgör detta arbete det första allvarliga försöket att definiera en rad avvikelser inklusive Kanners autism. Sammanblandningen av autism och barnschizofreni fortsatte att påverka forskningsområdet fram till det tidiga 1970-talet. Då genomförde Kolvin och hans kollegor en studie där man jämförde de två grupperna och listade de många olikheterna. 


Ett viktigt bidrag till den vetenskapliga forskningen om autistiska avvikelser var Victor Lotters studie 1966. Han genomförde den första epidemiologiska studien av Kanners autism i grevskapet Middlesex i Storbritannien. Han använde de två centrala kännetecknen som Kanner och Eisenberg ansåg som de viktigaste. Det vill säga social isolering, reservation och likgiltighet inför andra samt motstånd mot förändring av komplicerade repetitiva rutiner. Han fann att nästan 5 av 10 000 barn hade detta syndrom. 


Michael Rutter och hans kollegors studier av typisk autism påbörjades också under 1970-talet. De beskrev i detalj de kliniska kännetecken, de undersökte barnens begåvningsprofiler med hjälp av intelligenstest och följde upp dem i tonåren och vuxenlivet. Andra forskare inom området studerade föräldrarna och fann inte några bevis för att de orsakar barnens autism genom onormala uppfostringsmetoder. De flesta studier som undersökte vilken typ av yrke föräldrarna hade visade att de kom från olika samhällsskikt. 


Teorin om ett autismspektrum 


Efter Victor Lotters arbete har många studier om förekomsten av autism utifrån olika definitioner gjorts. Lorna Wing genomförde tillsammans med sin kollega Judith Gould, en studie där barn med alla typer av handikapp i ett område i London ingick. De sökte efter barn som hade något autismsymptom, inte bara de som hade typisk autism enligt Kanner. Som ett resultat av denna studie utvecklade de en hypotes om ett vidare autismspektrum där Kanners autism bara var en liten del. Bland 10 000 barn fann de totalt 20 med autismavvikelser kombinerat med utvecklingsstörning (IQ under 70). Det var under arbetet med denna studie som de för första gången observerade några barn med det beteendemönster som hade beskrivits av Hans Asperger. Glädjande nog träffade Lorna Wing dr. Asperger när han besökte London. Men de hade olika åsikter om Aspergers syndrom. Han ansåg att hans syndrom skilde sig från Kanners autism, medan Wing ansåg att det var en del av samma spektrum. 


Under 1980-talet utvecklade och utökade Christopher Gillberg och hans kollegor forskningen om autismspektrumet. 1995 publicerade Sula Wolff en bok i vilken hon sammanställt resultaten av 30 års forskning och kliniska erfarenheter av en grupp barn och ungdomar, som hon ursprungligen klassificerade som ”schizoid personlighetsstörning i barndomen”. De karaktäriserades som ”ensamvargar” från födelsen och framåt och tenderade att vara egocentriska med excentriska intressen och aktiviteter. De flesta var mer välfungerande än många som fått diagnosen Aspergers syndrom, men Sula Wolff, ansåg att denna grupp, som hon förklarade i sin bok, låg inom gränserna för ett vidare autismspektrum. 


Under 1990-talet gjordes framsteg när det gäller att förstå orsakerna till den bakomliggande neuropatologin vid typisk autism. Michael Rutter och hans kollegor visade genetiska faktorers betydelse vid autism. Det växte fram ett intresse för olika utvecklingssyndrom där det föreligger en utvecklingsförsening i kombination med några eller alla autistiska symptom. 


De psykologiska aspekterna vid autismspektrumtillstånd undersöktes, inklusive språk- och kommunikationsavvikelser. Uta Frith och hennes kollegor visade vilka svårigheter personer med autism har att förstå mentalisering. Parallellt med den ökade kunskapen om orsakerna till autism var det under 1990-talet en stadig utveckling av undervisnings- och habiliteringsmetoder. 


Vi har kommit en lång bit från eran av myter och legender, förbi den olycksaliga perioden av psykoanalys, till dagens praktiska realism som är accepterad av de flesta, men tyvärr inte alla, professionella inom området. Vi vet att det finns ett brett spektrum av autismtillstånd där Kanners autism och Aspergers syndrom bara är en del av detta. Gemensamt för alla inom spektrat är svårigheter med social interaktion, kommunikation, fantasi och föreställningsförmåga. Autismspektrumtillstånd förekommer på alla begåvningsnivåer från svår utvecklingsstörning till exceptionellt god begåvning. Hur vuxenlivet kommer att gestalta sig är nära relaterat till begåvningsnivån i barndomen. Anpassad undervisning kan emellertid göra mycket för att förbättra livskvalitén för alla, oavsett begåvningsnivå. Det finns en hel del pedagogisk kunskap om undervisning och om hur man tydliggör omgivningen och de dagliga aktiviteterna för att förbättra förmågor och minska svårigheter. 


Flickor kan också ha autism


Det skulle dröja flera år efter att Lorna Wing uppmärksammade Hans Aspergers forskning på 1980-talet, som man upptäckte att även flickor kan ha autism. De flesta studier hade gjorts på pojkar.


Även idag kan det dröja länge innan flickor/kvinnor får rätt diagnos. Det är lätt att de blir feldiagnostiserade, när det egentligen handlar om autistiska drag.


Tyvärr är det alltför ofta så att främst flickor/kvinnor går obemärkta förbi. De passerar strax under radarn. Detta på grund av att flickor har lättare för att anpassa sig (på bekostnad av stor ansträngning), och att deras intressen ses som typiskt ”flickiga”. Det är ingen som märker dem, eftersom de inte sticker ut på samma sätt som pojkar med autism. Det vet vi idag, att det är en oerhörd sorg att dessa flickor inte upptäcks tidigare. Först när de kommer upp i vuxenåldern blir svårigheterna mer synliga, men då har flera år passerat då de gått runt med en känsla av att vara annorlunda, utanför och utvecklat andra psykiska symtom såsom ångest och depression, vilket är mycket vanligt vid autism.


Källa: Lorna Wing



Kriterier för neurotypiskt syndrom

Med tanke på mitt förra inlägg kom jag att tänka på en sak. Den här Muskie hade rätt. Varför ser folk autism som något negativt? Varför inte vända på det hela och se diagnosen utifrån styrkor som dessa personer verkligen besitter?


Den brittiske psykologen Tony Attwood och den amerikanska läraren Carol Gray tycker att man borde kalla Aspergers syndrom för en upptäckt istället för en diagnos. Detta håller jag med om. 


Tony och Carol har skapat Aspie-kriterierna, ett positivt sätt att se på Aspergers syndrom (jag har tidigare skrivit ett inlägg om detta här). Aspie-kriterierna är briljanta och det är så man borde tolka autism. Personer med Aspergers syndrom och autism har styrkor som inte neurotypiker har, vilket ska ses som en fördel.


Jag har för mig att jag läste att en annan bloggare hade radat upp kriterier för neurotypiskt syndrom på ett negativt sätt. Detta tyckte jag var lite kul. Jag har här försökt skapa en liknande lista:


  1. Rädd för att uppfattas som avvikande på något sätt. Gör vad som helst för att passa in 
  2. Kan inte umgås med folk utanför normen
  3. Kan inte vara ensam
  4. Mycket slarvig
  5. Brist på fantasi och egna tankar
  6. Alldeles för formell som person
  7. Pratar gärna om ytliga och obetydliga saker
  8. Vill gärna linda in saker istället för att vara rak på sak
  9. Följer gärna mängden
  10. Överdriver gärna det egna jaget
  11. Kan inte gå sin egna väg
  12. Kan inte anpassa sig
  13. Mycket fördomsfull - dömer andra utifrån hårfärg, sexuell läggning, etnicitet, funktionsnedsättning med mera
  14. Oärlig, vill inte säga sanningen, utan lindar ihop något som ”låter bättre”.
  15. Fokuserar på obetydliga saker
  16. Har inga riktiga intressen utan intresserar sig för lite av varje. Men är inte expert på någonting
  17. Viktigare att vara bland folk än att syssla med sina intressen
  18. Alldeles för flexibel och fantasilös
  19. Kan inte skapa rutiner
  20. Kan inte tänka utanför boxen

Vad är neurotypiskt syndrom?

En neurotypiker (NT) är en person som inte har en neuropsykiatrisk diagnos. Men vad betyder begreppet ”neurotypisk” och var kommer det ifrån? Jag ska ge er en kort bakgrund till begreppet.



Ett skämt med allvar i botten


Det hela började med att en kvinna som kallade sig Muskie lade upp en hemsida för Institute för the Study of the Neurologically Typical (Institutet för studiet av av neurologiskt typiska). Detta var år 1998. Nog visade sig hemsidan bara vara ett skämt, men det var ett skämt med allvar i botten.


Muskie, eller Laura Tisoncik som hon egentligen heter, hade fått en autismdiagnos vid 41 års ålder. När hon läste på om autism reagerade hon på hur nedlåtande många experter uttryckte sig om autistiska personer. Som en reaktion på detta gjorde hon hemsidan för det påhittade institutet.


Skrev diagnoskriterier för neurotypiskt syndrom


På hemsidan publicerade Muskie diagnoskriterier för ett så kallat neurotypiskt syndrom, som hon beskrev som en neurologisk störning som kännetecknades av upptagenhet med socialt samspel, inbillad överlägsenhet och en besatthet av likformighet.


Neurotypiska personer trodde att deras upplevelse av världen var den enda rätta. De kunde inte vara ensamma, de tolererade inte olikheter hos andra och i grupp höll de fast vid dåliga ritualer för att stärka gruppens identitet. Neurotypiker hade svårt för att kommunicera rakt och tydligt och de använde ofta lögner. Syndromet var livslångt och inget som man kunde bota.


Rolig och träffsäker hemsida


Det var en rolig och träffsäker hemsida som visade kritik av hur autism brukade beskrivas. Sidan var väldigt välbesökt och allt fler autister började använda ”neurotypisk” för att beskriva att någon var icke-autistisk. De hade precis som Muskie reagerat på hur autism ensidigt beskrevs negativt. Ordet kom också senare att beteckna även de som inte hade andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, OCD, språkstörning och Tourettes syndrom. 


Dök upp i Svenska Dagbladet


I Sverige dök ordet ”neurotypisk” upp första gången i Svenska Dagbladet år 2001. I en faktaruta förklarade man att det kom från en humorsida, men i huvudartikeln användes begreppet på ett seriöst sätt för att beskriva hur det kunde vara för en autistisk person att leva i ett samhälle som var neurologiskt dominerande.


Ordet ”neurotypisk” spred sig och de kommande åren började allt fler använda det. På 2010-talet började man även använda ordet i en del forskningssammanhang. Ordet började uppfattas som ett korrekt sätt att beskriva personer som inte var autistiska.


Kritik mot begreppet


Men det finns också de som är kritiska. Begreppet har fått kritik för att det inte är möjligt att exakt separera neurotypiska mot de med otypisk neurologi, till följd av att drag av ADHD och autism är brett fördelade genom befolkningen. Begreppet har också fått kritik till följd av att det inte existerar någon given ”normal” neurologi alls.


Allt mer vanligt


Begreppet blir alltmer populärt i skolor, vid autismkonferenser och evenemang och av terapeuter. Det har ingen medicinsk eller psykologisk betydelse. Det beskriver inte en viss personlighet, egenskap eller uppsättning förmågor. Definitionen kan anges både negativt och positivt.


På Internet är användandet av uttrycken ”neurotypiker” eller ”NT”, avseende ”normalbefolkningen”, vanligt förekommande i vida kretsar av personer med autism och/eller ADHD.


Så hur är en neurotypisk person?


Neurotypiska personer är alltså de individer som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos. Neurotypiker tänker, uppfattar och beter sig på sätt som anses vara ”normalt” av den allmänna befolkningen.


 

Frågor på bloggen: Vart kan man vända sig för att få en diagnos?

En person frågar:

Hej. Har precis tittat på URs "Diagnosresan" och misstänker/börjar förstå att jag kanske har någon form av "problem". Undrar alltså vart man kan vända sig för att eventuellt få någon form av diagnos. Bor i Göteborg.

Mitt svar:

Det första du kan göra är att kontakta din vårdcentral och se om de kan skicka en remiss till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Det går säkert att skicka en egenremiss till en mottagning också. Men du måste kunna förklara varför du misstänker att du har en diagnos. Det räcker inte att säga att du tror att du har någon form av ”problem”, du måste kunna redogöra för dina svårigheter och varför du tror att en diagnos kan hjälpa dig.

Jag vet inte hur det ser ut just i Göteborg, men där finns säkert flera psykiatriska mottagningar. Helst ska det vara en som är specialiserad på just neuropsykiatri och som gör neuropsykiatriska utredningar. Ibland är det kö till utredningar och det kan ta flera månader innan man får tid för en första bedömning. Men det är lite olika från kommun till kommun och behöver inte vara så i Göteborg. Det brukar vara en psykolog, en psykiatriker och någon mer som gör utredningen. Mer information hittar du här. Anledningen till att de gör bedömningssamtal är att de ska få en uppfattning om en utredning kan vara aktuell eller inte.

Det är tyvärr inte helt lätt att få till en NPF-utredning som vuxen. Det är vanligt att remisser avslås och skickas tillbaka till den remitterade läkaren. Om psykiatrin inte anser att en utredning behövs har de rätt att avslå en remiss. Det gäller därför att övertyga vården om varför en utredning behövs.

Remissen måste vara bra och utförligt skriven. Är remissen dåligt skriven finns risk att den avslås. Det bästa är om den remitterade läkaren har kunskap om NPF- diagnoser och förstår varför det är viktigt att en diagnos behövs. En läkare som förstår NPF kan förmodligen skriva en bra remiss och motivera varför en utredning vore bra. Om du anser att din läkare inte har tillräcklig kunskap om NPF kan det vara bra att byta läkare eller vårdcentral. Tyvärr kan det vara svårt att hitta en vårdcentral som har kunskap om NPF. Men jag vet inte hur det är i Göteborg. Är det någon som vet en bra vårdcentral i Göteborg som har NPF-kompetens får ni gärna kommentera.

En annan sak du kan göra är att kontakta en privat psykiatrisk klinik som gör neuropsykiatriska utredningar. Finns en del i Göteborg, till exempel Medemus eller Psykologiteamet. Du kan googla efter olika kliniker. Det brukar gå snabbare att få en utredning på en privat klinik, men privata utredningar är mycket kostsamma. Därför är det allra bäst om du kan få en NPF-utredning via den offentliga vården. Men går inte det så kan en privat utredning vara ett alternativ.

Lycka till!


Sluta klassificera människor!

Idag ska jag ta upp ett mycket svårt, men viktigt ämne huruvida vi ska klassificera människor eller inte. Vi ska börja med att gå tillbaka i historien.



Icke önskvärda rensades bort


Under Nazitiden rensades icke önskvärda människor i det nazistiska samhället bort. Oliktänkande, handikappade, romer, människor med funktionsnedsättning och judar. Nazisterna ville ha A-människor, en elitmänniska utan fel och brister. 


Den österrikiske barnpsykiatrikern Hans Asperger spelade en stor roll i nazisternas förintelseideologi under andra världskriget. Om man kunde definiera icke önskvärda egenskaper hos en människa för att sortera ut icke önskvärda element och i värsta fall skicka dessa människotyper till avlivning. Då skulle ju samhället bli lite bättre enligt den nazistiska ideologin.


Skickades för att dö


Man undersökte barn och bedömde om de var normala eller ej utifrån begreppet ”Gemüt” (ungefär ”själslig stämning”). På mentalsjukhuset Steinhof i Wien fanns avdelningen Spiegelgrund” dit barn sändes för att dö, sedan man använt dem för medicinska experiment. Barn som var sjuka eller funktionshindrade, eller som inte hade Gemüt, utan var bortvända och svårkontaktade, fick från 1940 ”dödshjälp” under ledning av psykiatrikern Ernst Illing.”


Denna människosyn påverkar oss än idag


Det är en mycket läskig och snäv människosyn som påverkar oss än idag. De människoegenskaper som är icke önskvärda diagnosticerar vi fortfarande som en funktionsnedsättning. Men vad är normalt egentligen? Vilka är dagens ideal för att vara normal? 


Mänskliga egenskaper, eller?


Vi är många som fått diagnosen Aspergers syndrom eller autism. Men är det verkligen så att det är felsökning och klassificering av människor som vi ska ägna oss åt? Vilken är då idealbilden av 2000-talsmänniskan? Vilka egenskaper ska du ha för att passa in? Eller kan den ofattbara tanken vara sådan att det är samhället det är fel på och inte människorna. Att samhället inte skapas utifrån människor utan från en bild av hur makthavarna vill att den moderna människan ska vara och då finns det ingen plats för dem som inte passar in. Dessa individers egenskaper definieras i en rad olika syndrom och funktionsnedsättningar. Och givetvis ordnas det aktiviter för dessa samhällsmedborgare och absolut tävlas det i vem som är den största humanisten. 


Med detta sagt menar jag inte att det är fel att sätta diagnoser, de behövs för att personer ska få rätt stöd och hjälp, utan jag menar att personer med diagnoser inte ska ses som mindre värda och sållas bort. En diagnos behöver inte bara vara en funktionsnedsättning, det kan också vara en styrka. Får man inte chans att visa sina styrkor, förlorar samhället viktiga resurser.


Vill tillägga


Jag tycker att det är ett stort och sorgligt fel av Wing, Frith, Gillberg med flera forskare att ge en autismform namn efter en läkare som gjorde sitt arbete under nazistregimen och i nära samarbete med barnamördarna på Spiegelgrund. Att diagnosen nu är ”borttagen” och numera ingår i Autismspektrumtillstånd är ändå ett stort framsteg.



 

Äldre inlägg