Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från juni 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Att lära sig hantera sin sjukdom

Jag läser om personer som lärt sig hantera sin bipolära sjukdom. De vet när de känner något hur de ska agera för att det inte ska bli värre. Jag har snart haft min diagnos på papper i tio år, men fortfarande inte lärt mig hur jag ska hantera den. Är jag dum i huvudet, eller vad handlar det om? Ibland är jag osäker om jag verkligen har den diagnosen, eller att det är något annat. Jag vet inte om mina symtom är typiska för just bipolär sjukdom. Sedan har jag sedan tretton år tillbaka även diagnosen Aspergers syndrom, och den oro som är befogat med det går inte medicinera bort. Där måste jag få stöd på annat sätt så det inte ska bli så jobbigt för mig. Men känner även där att jag inte riktigt kan hantera det heller. Trodde att jag kunde det i början, men har insett nu att jag inte gör det.

Jag har påbörjat ECT-behandling igen. Är fortfarande osäker om det verkligen är rätt behandling för mig. Jag vet att den har effekt på mitt mående. Jag mådde bättre när jag gjorde ECT förra omgången, men man kan inte hålla på med ECT hur länge som helt. Någon gång måste det få ett slut utan att jag faller tillbaka i mitt dåliga mående hela tiden. Kanske hade varit bättre om läkarna kollade igenom min medicinlista istället. För det är uppenbart att något inte stämmer. Jag kan inte må så dåligt när jag får så många mediciner.

Men medicin gör inte allt. Det lindrar bara symtomen, inte tar bort dem helt. Därför måste jag lära mig andra knep för att kunna distrahera min ångest och dåliga mående. Jag måste lära mig att hantera min sjukdom, helt enkelt. Listor är bra (t ex Färdighetslistan som Shedo ger ut), men just nu känns många av punkterna övermäktiga. Men jag försöker göra så mycket jag kan varje dag. Lite bättre blir det väl.

Jag förstår inte hur det kunde bli så här. De första åren med bipolär sjukdom gick ju ganska bra. Medicinen fungerade och jag mådde bra. Jag hade inte så mycket symtom. Men den där veckan i december brakade allt samman. Jag blev inlagd första gången, och sedan dess har jag egentligen inte mått särskilt bra, även om det funnits perioder som jag känt mig bättre. Fler inläggningar har det blivit efter det.

Jag fick diagnosen Bipolär sjukdom när jag hade varit impulsiv och handlat på internet för 30 000 kronor och hade skulder. Efter det följde en period med djup depression.

Lika olika som lika

Alla människor behövs i samhället

Tänk er själva om alla människor vore lika. vilket otroligt tråkigt samhälle vi skulle få. föreställ er ett fotbollslag med 11 stycken målvakter som rusar runt planen och kastar sig hejdlöst efter bollen var den än dyker upp. 11 målvakter som gör allt för att klistra bollen i en effektiv räddning  med händerna. Det fotbollslaget skulle inte vinna särskilt många framgångar. Snarare tvärt om.

För att skapa ett bra fotbollslag behövs olika funktioner. Någon ska vara snabb och göra många mål. Någon ska vara trygg och säker i backlinjen.

Det är precis samma sak i vårt dagliga liv. Om alla vore precis lika bra på att bygga hus och förhindra brott, som att rädda liv och lära barn i skolan att läsa och skriva. Om alla vore exakt lika bra på allting, skulle till slut ingen behövas till någonting. Hela vårt samhälle skulle rasa samman, för ingen skulle behöva någon annan människas hjälp till någonting, och då skulle dessutom alla människor samtidigt bli arbetslösa. Ingen skulle heller behöva gå i skola, eftersom alla redan kunde skriva och räkna lika bra.

Är det så vi vill ha det?

Nej, det verkar inte vara någon vettig lösning på någonting om alla ska bli lika bra på allt. Det är snarare bättre med många olikheter överallt. Någon är bra på att sälja knäckebröd. Någon är bra på att äta upp dem. Om det inte fanns någon som åt upp knäckebrödet skulle försäljaren inte längre ha något att sysselsätta sig med.

Olikheter är något viktigt och värdefullt

I vår värld känns det bra att se och uppskatta olikheter som något viktigt och värdefullt. Vi är alla olika! Vi ska vara olika! Det är en god förutsättning för ett bra liv. Vi är bra på vissa saker och på andra saker helt värdelösa. Det gäller alla människor, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Det jag är dålig på är jag glad att det finns någon annan som kan. Då slipper jag lära mig allt.

Olika, men lika mycket värda

Det finns en missuppfattning i samhället att alla människor ska bli lika. Men snarare är det så att vi blandar ihop två saker. Vi tror att vi ska vara lika, när vi egentligen pratar om att alla ska vara lika mycket värda. Det är två helt olika saker.

Alla människor behövs för att de är just som de är. Ingen är varken mer eller mindre betydelsefull. Oavsett personens kunskap eller intelligens

Men när vi blandar ihop begreppen kan man kanske tro att lika värde skulle vara att alla ska vara likadana. Det är verkligen inte sant!

Olikheter är en tillgång för vårt samhälle

Vi måste få vara precis hur olika som helst. Det finns något väldigt vackert och stimulerande i att allas olikheter är en tillgång för vårt samhälle. Det finns olika typer av människor överallt. Det är funktionshindrade och icke funktionshindrade. Invandrare och utvandrare. Blandade människor i olika raser, längder och tjocklekar. Det är det varierande som utgör balansen i ett samhälle.

Alla är inte lika! Men alla är lika mycket värda!


 

Att leva med både Bipolär sjukdom och Aspergers syndrom

Nu ska jag berätta hur jobbigt det kan vara att leva med både Bipolär sjukdom och Aspergers syndrom, när de krockar med varandra och man inte vet vad som är vad. Hur de kan påverka varandra på ett negativt sätt.


Under en manisk fas i min bipolära sjukdom blir jag väldigt upprymd. Jag blir aldrig galen på riktigt utan jag blir mer hypoman, jag hyperfokuserar på saker, även sådant som jag vanligtvis inte intresserar mig för. Under den här fasen blir jag även mer social och pratar mer än jag brukar göra. Jag blir väldigt stressad och kan inte varva ner. Jag vet att även min Asperger gör att jag kan hyperfokusera på saker jag tycker är roliga, så ibland kan det vara svårt att dra en gräns när det blir för mycket. Diagnoserna kan krocka där. Det är inte alltid omgivningen märker att det är något som inte stämmer med mig, de tycker bara att det är roligt att jag pratar lite mer och så vidare. Då tycker de att jag har blivit mer "normal". Det är bara jag som märker att något inte stämmer. Jag känner inte igen mig själv i det läget alls. Det är som om det bipolära tar överhanden över min Asperger. Jag upplever det så även om det kanske inte är är så. Det känns jobbigt. Jag är van att vara den blyga och försynta tjej som jag alltid har varit. Jo, den enda gången omgivningen märker något, är när jag handlar som en galning och slösar bort mina pengar. Jag har lätt för att bli impulsiv. Som tur är, är jag inte ofta i den här fasen.


Jag har lättare för att hamna i en depressiv fas. Det är förstås inte heller kul. Här är det svårt att avgöra om depressionen beror på min aspergerdiagnos eller om den beror på min bipolära diagnos. 


När man har Asperger kan man må dåligt om man har det rörigt runtomkring och inte får ihop sin vardag. Man är mer stresskänslig än andra. Har detta pågått under en längre tid kan man drabbas av depression. Ibland kan det behövas antidepressiv medicin, om depressionen är riktigt svår, men bäst är om man får professionell hjälp av någon som kan hjälpa en att reda upp sitt liv. Ibland kan en kombination av båda vara bra under en period.


När man har bipolär sjukdom är depressionen mer endogen. Den kommer inifrån och man vet inte riktigt vad den beror på. Depressionen ingår i själva sjukdomsbilden. Det är vanligt med djupa depressioner och man kan behöva ta antidepressiva läkemedel. Ibland behövs även inläggning på psykiatrisk avdelning och man kan få ECT-behandling. Även någon form av samtalsterapi kan vara bra i kombination med medicinering.


Jo, det är jättejobbigt att ha både Aspergers syndrom och Bipolär sjukdom. När jag mår dåligt vet jag inte om det är tillräckligt allvarligt för att jag ska kunna uppsöka psykakuten eller ens kontakta VPM, som inte heller alltid har tid. Det verkar som att jag är ett komplicerat fall eftersom jag har Aspergers syndrom i kombination med Bipolär sjukdom. Jag har funderat så här efteråt, att jag aldrig skulle ha åkt till psykakuten den där dagen i september, det var konstigt att jag ens blev inlagd. Jag var ju ändå inte välkommen där, visade det sig sen. Nu kan jag definitivt aldrig söka där igen, hur dåligt jag än mår. Det är inte någon som kommer ta mig på allvar igen, känns det som. Jag är rädd att folk tror att jag fejkar och att det inte är så allvarligt. Det är jobbigt att inte bli trodd. Det kan vara svårt att se hur jag mår bara genom att titta på mig. När man har Asperger har man ett annorlunda kroppsspråk och blir ofta misstolkad av andra.


Jag har haft mycket svårt att hantera min ångest och det har hänt några gånger att jag rispat mig på armarna när det känts outhärdligt och jag inte vetat vad jag ska ta vägen.


Jag har inte orkat göra mycket under flera veckor. Ingenting känns kul längre. Folk säger till mig att man mår bättre om man gör något roligt, men jag har inte mått bättre. En del säger att man ska promenera, men promenader får mig bara att grubbla ännu mer på det som är jobbigt. Jag mår inte det minsta bättre av det. Jag har försökt måla i mina målarböcker, men inte ens det orkar jag. Inte heller sitta och jobba med datorn. Jag vill helst bara sova. Pappa har ibland tagit med mig i bilen så har vi åkt ut en sväng, då har jag mått lite bättre, i alla fall för stunden, men sen har jag blivit ledsen igen. Även vardagliga saker, som att klä på mig, klä av mig och duscha, har varit extra kämpigt. Varje dag har jag längtat till kvällen då jag kan ta en sömntablett och lägga mig.


Jag önskar att jag kunde ligga på en jämn nivå. Det var längesedan jag mådde bra nu, så jag vet inte ens hur det känns. Jag vill må bra igen, det är det enda jag önskar nu. Min Asperger har jag lärt mig att hantera ganska bra, men inte min Bipolära sjukdom. 


Nu har jag bytt antidepressiv medicin igen, så nu får vi hoppas att jag snart mår bättre.