Verbal kommunikation

När det gäller kommunikation mellan NT-personer och personer med AST är det vanligt med missförstånd.

Säga vad man menar och mena vad man säger: NT- människor "lindar" ofta in det de egentligen menar med en massa onödiga extraord eller underförstådda meningar medan personer med AST ofta vill att man är rak på sak. Om man är NT-förälder ska man säga vad man menar och mena det man säger.

Verbala Fortsätt- eller Stopp-signaler: Om man pratar med någon man inte känner så väl kan den personen visa med sitt kroppsspråk eller ge andra signaler om den vill fortsätta samtalet eller hellre vill avsluta det. Tecken på att personen vill fortsätta är att den ställer följdfrågor, spontant för samtalet vidare genom att berätta om sina egna åsikter eller erfarenheter, möter blicken och vänder sig mot dig. Stopp-signaler är att personen svarar korthugget, inte ställer några motfrågor eller tillför något till samtalet, inte möter blicken och vänder kroppen från dig. En del personer säger något i stil med: "Nä du, nu måste jag nog knalla vidare". En sådan kommentar tillsammans med övriga stopp-signaler betyder att du inte ska följa med. Några få säger rent ut att: "Nu tycker jag att vi har pratat klart". Många med AST uppskattar sådana tydliga människor som säger till, så slipper man känna sig dum efteråt.

Vara konkret: Många med AST tycker att ord som är abstrakta är krångliga. Ord som "lagom", "snart" och "sedan" lämnar stort utrymme för tolkningar. Om man har svårt att förstå sådana luddiga ord kan man ställa följdfrågor, typ: "När du säger sedan, menade du då senare idag?"

Ironi och liknelser: De flesta med AST förstår både liknelser och ironi. Ofta behöver dock hjärnan "översätta" vad som egentligen menas, och det kan vara jobbigt. Ungefär som om någon annan blandar in ord på ett främmande språk, som man själv behärskar, men inte talar flytande. En del med AST beskriver det som om kommunikationen "snubblar" om man halkar efter i samtalet - att det tar tid att översätta vad som egentligen menades och under den tiden gör att man missar delar i samtalet och därför får svårt att hänga med i vad som sagts när man översatt klart. Om någon du för övrigt gillar att umgås med använder mycket ironi och liknelser, och det gör att du kostar på dig för mycket energi att samtala med hen, så kan du be den personen att bli lite tydligare. Eller fråga: "Skojar du nu, eller menar du allvar?" Eller: "Har menar du då? (om någon liknelse blir besvärlig).

Icke verbal kommunikation

En stor del av det vi säger, säger vi med vårt kroppsspråk. Många med AST har svårt att läsa av kroppsspråk.

  • Kroppsspråk - 55 %
  • Tonfall - 37 %
  • Ord - 8 %
Ögonkontakt: Om man känner sig osäker när det gäller ögonkontakt kan man istället titta i pannan och på kinderna på den man pratar med. Om man pratar med någon som man inte är ihop med eller är nära släkt med är det ovanligt att man kollar mer än 3 sekunder i ögonen. Efter tre sekunder behöver man "hämta andan", alltså titta någon annanstans i minst 3 sekunder. Sedan kan man titta igen. Men så här orkar man inte sitta och tänka hela tiden. Särskilt inte om man ska prata med någon man samtidigt ska lyssna på. Då kan det vara lättare att titta i pannan och på kinderna.

Ansiktsmimik: Det är vanligt att man har en ganska neutral ansiktsmimik när man har AST. Fördelen med det är att man inte får så många rynkor. Nackdelen kan vara att andra människor inte kan läsa av när man är ledsen, arg eller glad. Det kan göra dem osäkra eller få dem att tro att man inte bryr sig bara för att de inte kan läsa det i ens ansiktsuttryck. Det finns betydligt fler som har en neutral ansiktsmimik. Till folk man känner kan man säga: "Jag har fått höra att jag inte är så lätt att läsa av, men jag vill att du ska veta att jag verkligen lyssnar på vad du har att säga och bryr mig om hur du känner även om det inte syns på mig". 

Kroppsspråk: Det vi visar med gester och kroppshållning tolkas av andra. Våra medmänniskor ger också budskap om sig själva genom sådana signaler. De flesta NT-människor läser de här signalerna helt utan att tänka på det. Det är en automatiserad, kanske medfödd, kunskap som många med AST får lägga mycket energi på om de ska förstå. Det går inte automatiskt, och blir ofta inte ett naturligt verktyg, utan ett mer trubbigt och frustrerande sådant.

Liksom verbal kommunikation kan bestå av Fortsätt- eller Stopp-signaler, så kan kroppsspråket innehålla samma signaler. När någon signalerar "fortsätt" vänder sig personen lite mot dig och tar ögonkontakt. Stopp-signaler är att personen tittar stelt ifrån dig, vänder sin kropp något från dig, sluter bröstkorgen genom att ha armarna korslagda. De här signalerna är väldigt små. Ibland tolkar man dem rätt och ibland fel. En del med AST frågar helt enkelt: "Pratar jag för mycket nu?" istället för att lägga energi på att försöka tolka. Det är bra att veta att det här tolkandet pågår hela tiden, och att man signalerar något med sitt kroppsspråk. Det är bra att lägga all kraft på att försöka läsa av andra eller förfina sina egna signaler. Hellre då omge sig främst med tydliga människor som har vett att berätta vad de vill ha sagt.