Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från juli 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Varför blir jag aldrig Hjärnkollsambassadör? del 2

Sen kom hösten och vi hade möte med vårt NPF-råd (som vi har i Varberg). Två personer där är sedan länge Hjärnkollsambassadörer. Jag känner de här ganska väl eftersom vi mötts i olika sammanhang genom åren. En av dem frågade mig om jag ville föreläsa tillsammans med henne på World Mental Health Day den 10 oktober som Hjärnkoll skulle ha i Falkenberg. Det var några stycken Hjärnkollsambassadörer som skulle föreläsa på den här dagen. Jag blev förstås jätteglad och tänkte att det finns i alla fall några som tror på mig. Jag skulle skriva ett tal som sträckte sig från jag var 18 år och 15 år framåt. Jag skrev ett tal, men det blev för långt. Jag har svårt för att begränsa mig. Men som tur var skulle vi träffas och stämma av inför föreläsningen. Hen jag skulle föreläsa tillsammans med hjälpte mig att korta ner min text. Vi skulle föreläsa 15 minuter var och en och våra föreläsningar skulle vävas in i varandra. Sen kom då föreläsningsdagen och jag blev hämtad hemma av det här paret som är Hjärnkollsambassadörer. Vi anlände till Falkenberg och gick in i lokalen där föreläsningarna skulle hållas. Jag var lite nervös. Sedan var det dags att hålla min föreläsning. Vi var först ut, så efter att de hade hälsat alla välkomna skulle vi börja. Det var inte så många där, runt 15-20 personer. Jag tyckte att själva föreläsningen kändes bra. Några kom fram och tackade mig för en bra föreläsning. Till och med samordnaren kom fram till mig och sa att det var bra. Då väcktes en ny förhoppning inom mig att jag kanske skulle bli antagen nästa gång de skulle rekrytera nya Hjärnkollsambassadörer. Men jag kunde inte ha mer fel.


Jag är lite besviken. Förra året så sa de att de skulle behålla min ansökan till nästa gång de skulle rekrytera, men att jag skulle kallas till ny intervju. Så när jag såg att de sökte nya ambassadörer i år så mailade jag och frågade om min ansökan fortfarande gällde och det gjorde den. Jag trodde nämligen att de hade behållit min tidigare ansökan för att de ändå var intresserade av mig. Men några dagar efteråt fick jag ett meddelande om att jag inte kommit med. Det var samma standardmeddelande som förra året , bland annat: ”Den här gången passade tyvärr någon annans erfarenheter in lite bättre”. Jag blev aldrig kallad till ny intervju utan de valde bort mig direkt. På den förra intervjun var jag väldigt nervös, men det kanske hade gått bättre denna gång när jag visste vad det var för något. Dessutom har jag mer erfarenheter nu. Till exempel kunde jag berättat om den här bloggen (som en så länge dock är ganska privat). Eller att jag hållit samma föreläsning två gånger till efter den jag höll på World Mental Health Day. Men jag fick inte ens chansen. Jag tyckte det var taskigt gjort av dem. Men uppenbarligen vill de inte ha med mig att göra.


Ibland känner jag mig besviken på Hjärnkoll Halland, men egentligen är det inte Hjärnkolls fel utan hur de sköter det på NSPH Halland (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa). Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad jag gör för fel och varför jag inte lyckas bli Hjärnkollsambassadör. Jag uppskattar ärlighet. Är det för att jag inte pratar fritt utan måste ha talarkort? Tittar jag kanske ner för mycket och tappar kontakten med publiken? Eller är det min röst och mitt tonläge som är fel? Känns jag kanske för osäker, nervös och blyg?


Det här var min Hjärnkolls-resa. Jag tänker fortsätta kämpa för att någon dag i framtiden kunna bli Hjärnkollsambassadör. Jag tänker aldrig ge upp. Så det så!


Jag har lagt ut min föreläsning på den här bloggen. Du hittar den här, här, här och här. I Del 4 hittar ni även föreläsningen inspelad från World Mental Health Day i Falkenberg den 10 oktober 2018. En vän filmade.


Varför blir jag aldrig Hjärnkollsambassadör? del 1

2018 sökte Hjärnkoll 6 nya ambassadörer. Jag blev jätteglad. Jag hade så länge velat bli Hjärnkollsambassadör och dessutom hade jag gått en förberedande Hjärnkollsambassadör- kurs tidigare. Jag skickade som ansökan in ett mycket utförligt personligt brev. Jag var nöjd när jag hade skickat in min ansökan via mail. Jag skrev till och med på Facebook att jag hade sökt till Hjärnkollsambassadör och jag fick mycket positiva kommentarer, till exempel: ”Ingen kan så mycket om autism som du”. Några dagar efter fick jag svar från Hjärnkoll som tyckte att jag hade många bra erfarenheter och de skickade med en ansökningsblankett. Då väcktes en förhoppning inom mig. På ansökningsblanketten skulle jag kryssa i vilka områden jag hade kompetens att föreläsa inom. 


En vecka efter blev jag kallad till intervju. Intervjun var i Kungsbacka och jag blev lite orolig hur jag skulle komma dit. Jag gillar inte att åka tåg. Men min pappa körde mig så det gick bra. Intervjun var på Studieförbundet Vuxenskolan i Kungsbacka och det tog ett tag innan vi hittade dit. Jag fick hoppa ur pappas bil och gå den sista biten. Jag var lite nervös, men det kändes ändå spännande. Jag gick in och satte mig och väntade. Till slut fick jag komma in. Hjärnkoll hade fått en ny samordnare och det var hon och en annan tjej som skulle intervjua mig. De frågade mig lite kring mitt personliga brev, ansökningsblanketten och varför jag ville bli Hjärnkollsambassadör. Men jag var alldeles för nervös och allting låste sig. Jag kunde inte ens berätta om ASTrarna. Det var hemskt. Intervju var inte riktigt min grej, kändes det som. Men de berättade att jag var den enda som hade skickat in en så utförlig berättelse. Då kändes allt bättre. Sedan berättade de att de skulle välja ut 6 personer som skulle få gå en Hjärnkollsambassadör-utbildning, bland annat i Grebbestad. Jag visste inte ens var Grebbestad låg, men det var någonstans i Bohuslän. Då blev jag orolig för jag visste inte hur man skulle ta sig dit. Jag tycker att det är svårt med kollektivtrafik. Då tyckte de att jag skulle ta reda på om jag kunde få ledsagning. Till sist sa vi hej då till varandra och de skulle höra av sig inom en vecka om jag blev antagen eller inte. Jag kände mig mycket besviken på mig själv för att det hade gått så dåligt på intervjun. Där rök nog min chans att komma med.


Pappa trodde inte mig riktigt när jag berättade att det hade gått dåligt på intervjun och han erbjöd sig till och med att köra mig till Grebbestad om jag blev antagen. Men jag sa att mina chanser var mycket små.


Någon vecka efter fick jag ett mail från Hjärnkoll om att jag inte blivit antagen. Orden ekar fortfarande i mitt huvud: ”Den här gången passade tyvärr någon annans erfarenheter in lite bättre”. Själv tyckte jag att jag hade många bra erfarenheter. Jag hade till exempel föreläst en hel del och det är inte alla som har gjort när de söker till Hjärnkoll. Sedan har jag hållit i ett antal anhörigcirklar tillsammans med en annan och det är som att hålla en halvdagars föreläsning x 5. Det är inte bara något vi gör utan det är mycket jobb bakom. Det är inte så att vi bara håller i cirklarna och de anhöriga bara pratar med varandra. Vi delar faktiskt med oss av våra egna erfarenheter av autism och hur vi själva fungerar. Det tar minst lika mycket tid och energi att förbereda en anhörigcirkel som det tar att förbereda en föreläsning. Snacka om erfarenheter. Men jag tänkte att jag inte blev antagen på grund av att det hade gått så dåligt på intervjun. Om de endast hade bedömt mig efter mitt personliga brev så hade jag blivit antagen direkt (gissar jag, jag vet egentligen inte). Så tänkte jag. Men jag skickade ett mail tillbaka och frågade vad jag hade gjort för fel, med förhoppning att jag skulle få en bättre förklaring till varför jag inte blev antagen. Men jag fick bara tillbaka att jag inte hade gjort något fel. Jag var ledsen i flera veckor efter det här och kände mig värdelös.


Fortsättning följer...

 

Autism och sociala svårigheter del 2

3. Att umgås i grupp med bekanta eller ytliga vänner

 

En del autister kan tycka att det att det är jättejobbigt med många intryck och ytliga diskussioner. Många kan tycka att bekanta och ytliga vänner kan vara oförutsägbara och detta skapar otrygghet. Det finns autister som inte orkar hänga med i ett samtal i större grupper och går därför in i sin egen värld när det är många i ett samtal. Jag är till exempel en sådan. Jag tycker att det är jättejobbigt när många pratar i en grupp och jag blir därför knäpptyst. Sen brukar jag gå därifrån. Det tar för mycket energi. Men det finns också autister som gillar den här typen av sociala tillställningar där man inte behöver gå djupt in i varje samtalsämne.

 

4. Att umgås i grupp med familj eller vänner

 

En del autister kan tycka att det blir alldeles för ytligt när många träffas samtidigt, oavsett om personerna är ytliga bekanta eller nära vänner. Sen finns det autister som tycker att det är bra att träffa alla nära och kära i en större grupp eftersom det kan vara både tids- eller energikrävande att träffa en och en. Det kan kännas praktiskt att träffa alla personer samtidigt, och eftersom man känner personerna väl kan man lättare slappna av. Jag tycker att denna umgängesform är bra när jag träffar släkten. Då behöver jag inte prata så mycket utan det sköter andra. Men blir det för mycket prat så blir det jobbigt. Även när släktingar frågar hur jag mår och vad jag jobbar med kan det vara jobbigt.

 

Det finns de som tror att en person inte kan ha autism om hen kan träffa sina nära och kära i grupp utan problem och föra förtroliga, djupa samtal med sina vänner. Men då bortser man ifrån att personen kan ha svårt för ytliga samtal och kan bli knäpptyst och gå in i sin egen värld när personen träffar många människor samtidigt. Att man har många nära vänner som man träffar en och en betyder inte att man inte kan ha autism.


Autism och sociala svårigheter del 1

Svårigheter att samspela med andra människor är ett av kännetecknen för Aspergers syndrom och autism. Om man har ett annorlunda sätt att samspela med andra människor kan det bli ett hinder om man själv fungerar annorlunda än andra människor och tvingas in i en miljö när andra har förväntningar på en som är svåra att uppnå. Sociala situationer som en autist kan uppleva svårigheter med kan bland annat vara:


1. Att umgås med en relativt ny bekantskap eller ytliga vänner

 En del autistiska personer kan ha svårt att bedöma vad som anses vara okej att säga till en relativt ny bekantskap. De kan känna sig mycket osäkra med nya bekantskaper eftersom de inte vet vad den nya bekantskapen förväntar sig och de kan ha svårt att slappna av. Det kan vara jobbigt när nya bekantskaper eller ytliga vänner till exempel frågar hur man mår och vad man jobbar med. Säger man då precis som det är kanske det inte är det svar de förväntar sig. Jag själv tycker att det är mycket jobbigt med nya bekantskaper och ytliga vänner. Jag blir jättenervös i deras sällskap.


2. Att umgås med familj och vänner

 

En del autister kan tycka att det blir jobbigt om de måste gå in djupare i samtal, vilket ofta blir fallet när man umgås med någon man känner väl. Om de sociala kraven blir för höga kan därför en autist bli mycket trött. Om en familjemedlem eller vän accepterar att man inte orkar föra djupare samtal uppstår inga sociala svårigheter. Jag själv tycker det är okej att prata med den närmaste familjen för de kräver inte några djupare samtal, men är jag med en vän som gärna vill prata om något hen tycker är intressant då kan jag tycka att det är jobbigt. Jag har oftast svårt att hänga med i samtal och veta vad jag ska säga. Dessutom blir jag lätt uttråkad av djupare samtal om jag inte trycker att ämnet är intressant.


 Fortsättning följer...

Intresseföreningar, förbund och organisationer del 4

Jag tänkte lista olika intresseföreningar, förbund och organisationer som kan vara av intresse om man har autism, Aspergers syndrom och/eller psykisk ohälsa eller är anhörig.


Organiserade Aspergare (OA): Är en intresseförening bildad av och för Aspergare och andra högfungerande autister, det vill säga människor som har, eller tror/anser sig sannolikt kunna få, diagnos inom autismspektrumet, i första hand Aspergers syndrom, Högfungerande Autism (HFA) och Atypisk autism (PDD-NOS på engelska). OA arbetar på flera plan genom att träffas i grupper och umgås för att bilda kamratskap för att på så vis vara det enklaste sociala stödet av alla för varandra. Här skall även ges möjlighet att diskutera vardagsproblematik som exempelvis missförstånd och konflikter med neurotypiska personer samt metoder för att hantera och lösa dem. Föreningen vill även bedriva lobbyarbete på alla nivåer för att påverka den hjälp målgruppen får i samhället så att den blir så bra som möjligt för den funktionshindrade själv.

Besök hemsidan här.

Bli medlem här.

Distriktsavdelningar hittar du här.


Föreningen VildmarksAutisterna: Föreningen har som ändamål att främja natur och vildmarksintresset hos aspergare. Föreningen har också som mål att skapa kunskap och att sprida en vetenskapligt grundad inifrån-erfarenhet om autism.

Besök hemsidan här. 

Bli medlem här. 

Äldre inlägg