Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Egenskaper hos tjejer med Aspergers syndrom och autism del 2

3. Tjejer med Aspergers syndrom och autism kan vara bättre på att använda mimik än killar. Den vanliga bilden av Aspergers syndrom och autism är någon med begränsad mimik. Men tjejer kan bli duktiga på att lära sig vilken ansiktsmimik man borde använda sig i olika situationer.

 När det gäller ansiktsmimik och även blickkontakt, vet jag inte riktigt hur det har funkat för mig. Jag kan känna att jag har ganska sparsam mimik och tror att jag alltid har haft det.

 4. Tjejer utvecklar inte lika tydliga specialintressen som killar. Specialintressena kan vara mer ålderstypiska. Deras intressen kan till exempel vara djur, människor, kändisar eller konstnärliga saker, vilket även andra tjejer också kan vara intresserade av. Men det som skiljer ett specialintresse från ett vanligt intresse är intensiteten, alltså den kraft som en tjej med Aspergers syndrom eller autism lägger på sitt intresse. Tjejers specialintressen är alltså lika intensiva som killars, men rör ofta andra områden. Om läkaren inte skrapar på ytan missar hen hur mycket tid tjejen egentligen lägger på att läsa om djur eller att lära sig fakta om kändisar. Läkaren kan tänka: ”men det är ju vanligt att vara intresserad av djur och kändisar i den åldern”, så tjejen får ingen diagnos. 

När jag var barn var hästar mitt stora intresse. Det var det enda jag var intresserad av. Men att gilla hästar var inget konstigt, det gjorde många tjejer. Men skillnaden mellan andra tjejer och mig var att andra tjejer kanske nöjde sig med att rida på ridskola en gång i veckan, medan jag skulle rida varje dag, läsa alla hästtidningar och böcker som fanns och klä mina väggar med hästposters. Visserligen hade jag egen ponny, men jag var riktigt manisk när det gällde att rida. Jag red i alla väder, i ur och skur. All min lediga tid ville jag helst tillbringa i stallet. Jag kunde gå och pyssla i stallet i flera timmar. Jag älskade detta.

Alla tjejer med Aspergers syndrom eller autism måste inte fungera på de ovanstående sätten. Diagnosen visar sig på olika sätt hos tjejer, och det finns även killar som passar in på beskrivningarna ovan.

Egenskaper hos tjejer med Aspergers syndrom och autism del 1

Hur kan autism te sig annorlunda hos tjejer jämfört med killar? Varför är det svårare att upptäcka autism hos tjejer? Det finns inte mycket forskning på området, men det vanliga är att:

 

1. Tjejer med Aspergers syndrom eller autism kan vara försynta, lugnare och tystare än killar. De drar sig lätt undan och blir passiva. Därför märker inte alltid omgivningen att flickan i verkligheten har stora svårigheter.

 

När det gäller mig var jag alltid blyg och försynt i skolan och sa inte ett ord. Jag var mycket tystlåten och ville aldrig vara till besvär. Jag störde absolut ingen. Ingen anade att jag hade svårigheter. Visserligen sa en del lärare ibland att jag måste bli mer social, men det var aldrig någon som förstod att mitt annorlunda sätt kunde bero på något annat. Istället var många lärare taskiga mot mig och sa att jag måste skärpa mig.

 

2. Tjejer med Aspergers syndrom eller autism kan bli otroligt duktiga på att kamouflera sig. Tjejer kan vara mer intresserade av det sociala spelet och bli duktiga på att härma sin omgivning. Kanske lär de sig utantill vad som förväntas av dem i olika situationer, vilket gör att man kan behöva skrapa på ytan för att förstå hur otroligt mycket tjejen faktiskt anstränger sig. Tjejer kan alltså visa ett större socialt intresse och vill ha jämnåriga kompisar, men de kan ha lika svårt med kamratrelationer som killar.


Jag kommer ihåg hur det var för mig. När jag började högstadiet visste jag inte alls vad man skulle intressera sig för. Jag hade i stort sett bara varit intresserad av hästar. Det visade sig att de andra tjejerna i klassen gillade popmusik, kläder och smink. Jag hade aldrig tidigare lyssnat på popmusik, jag klädde mig i stort sett bara i Gekås-kläder och jag hade aldrig använt smink förut. Jag ville inte vara utanför. Jag kände att jag måste bli som de andra tjejerna så jag började härma dem. Eftersom jag hade lätt för att bli väldigt intensiv när det gällde intressen, så läste jag på allt om popidoler, jag köpte alla pop-tidningar som fanns och jag tittade jämt på MTV-kanalen, som var populär i slutet 90-talet (visade musikvideor non stop). Jag lärde mig allt om olika klädmärken, bytte klädstil och började sminka mig. På så sätt kunde jag hänga med på vad tjejerna pratade om i korridorerna. Jag ansträngde mig verkligen för att vara som de andra tjejerna, men de var dumma mot mig ändå. Jag förstod inte då hur mycket energi det tog av mig att försöka vara som de andra tjejerna. Till slut orkade jag inte längre och blev mer och mer deprimerad. Detta i kombination med ökade krav i skolan.


Idag är jag glad att jag vågar sticka ut och vara mig själv. Jag kan intressera mig för det jag vill, utan att behöva känna att det är fel på mig för att jag inte är som andra. Idag är min musikstil en helt annan, jag gillar mest dansband och visor. Jag är även intresserad av kläder, men nu är det second hand, vintage och rockabilly som gäller. Smink har jag aldrig på mig. Jag har diagnosen att tacka för det.


Fortsättning följer...

5 vanliga fel föräldrar till barn med autism gör


Jag var på lokaltidningen och berättade om anhörigcirklarna som jag håller tillsammans med en kollega. Då frågade de om jag visste några vanliga fel som föräldrar till barn med autism gör. Jag behövde lite tid att tänka igenom den frågan riktigt, men här är några exempel som jag kan komma på: 

  • Känna sorg och skuld för länge när ens barn har fått en diagnos. Detta kan ses som en reaktion på att föräldern har ”förlorat” något, till exempel sina framtidsdrömmar om barnet. Dessa känslor kan vara så starka att de leder till ett starkt motstånd hos föräldrarna mot att inledningsvis ta in barnets problem. Det är helt okej att känns sorg och skuld i början, men det är inte bra att göra det för länge. Det är inte man själv som förälder som gjort något fel. Om man känner sorg och skuld för länge bör man ta hjälp av någon professionell, till exempel en psykolog eller kurator. Så att man får hjälp med sorgearbetet. Det får aldrig gå ut över barnet för då tror det att det är mig det är fel på. Det bästa är istället att försöka göra det bästa möjliga av situationen som den är. Familjelivet med ett barn som har autism blir annorlunda, men det behöver inte betyda att det är kört för det. Det gäller bara att hitta strategier som fungerar för barnet och hela familjen.
  • Att berätta för barnet om diagnosen innan man själv har landat i diagnosen. Barnet får absolut inte förknippa diagnosen med något negativt.
  • Att som förälder förneka diagnosen kan leda till att barnet inte får det stöd och de insatser i skolan och i vardagen som det har rätt till.
  • Att glömma vikten av tydlighet och struktur. Till exempel har barn med autism mycket svårt med förändringar och de behöver veta långt i förväg vad som ska hända och när det ska ske. Det har med bristande föreställningsförmåga att göra, till exempel att man inte kan föreställa sig vad som kommer att ske i ens framtid. Därför går det inte som förälder att till exempel spontant säga: ”Nu ska vi åka till simhallen”. Detta kan skapa kaos i barnets hjärna, vilket kan leda till utbrott. Det krävs noggrann planering innan man gör något. Även vi vuxna med autism behöver tydlighet och struktur och ogillar förändringar. Men vi kan ha lättare att ställa om, om vi får tänka igenom situationen först.
  • Att bara se svagheterna med diagnosen och inte styrkorna. Istället för att säga till barnet: ”Men det kan ju inte du göra för du har autism”, eller: ”Oj, det blev så här för att du har autism", kan man lyfta fram styrkorna med diagnosen istället. Om barnet till exempel spelar memory kan man säga: ”Du är så duktig, jag önskar att jag också hade så där bara detaljsinne som du har tack vare din autismdiagnos”.

Ny personlig berättelse om mig själv del 2

Men lärarna förstod inte att jag hade svårt för detta och det blev konflikter. Bad jag om hjälp så ville de att jag skulle försöka själv först. Men det hade jag redan gjort och jag frågade för att jag inte kom vidare själv. Lärarna tyckte att jag var lat, att jag måste skärpa mig och kämpa lite hårdare. De tyckte att "jag som var så smart när det kom till vissa saker borde klara av det här", något jag fått höra i hela mitt liv. Men jag var , och är, väldigt ojämn. Det förstod jag inte då utan jag trodde att jag bara var ”dum i huvudet”. 


En del lärare var riktigt elaka och kränkte mig totalt. De kunde komma med spydiga kommentarer om att jag skulle ändra på mig. Jag hade inget förtroende för dem alls. Jag missförstod dem och de missförstod mig. Det blev liksom bara kaos. Allting i skolan var så luddigt och jag hade behövt mer tydlighet. Jag blev mer och mer stressad av skolarbetet och mådde mycket dåligt. Detta i kombination med mobbing, att jag ansträngde mig så för att vara som andra och känslan av utanförskap. Det blev för mycket för mig. Jag var oftast helt slut efter långa skoldagar. Jag fick aldrig vila någonstans! Jag vände sin frustration inåt och till slut drabbades jag av psykisk ohälsa och depression. Jag kände att jag behövde hjälp, men visste inte då vart jag skulle vända mig för att få det. Detta var ändå "bara" i grundskolan... 


På gymnasiet fortsatte kraven och jag blev ännu mer deprimerad. Det som krävdes av eleverna var för svårt för mig med min diagnos (som jag då inte visste att jag hade). Jag brakade ihop helt fullständigt. Efter att ha misslyckat med gymnasiet och gått ut utan slutbetyg, valde jag själv på inrådan av en skolpsykolog att genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Den visade att jag hade Aspergers syndrom. Då var 20 år. Nu är jag 34 år. Det hette så då när jag fick diagnos, men det är numera ingen egen diagnos utan ingår i det som idag kallas Autismspektrumtillstånd. Diagnosen kom som en chock för jag visste inte vad Aspergers syndrom var för något. Det tog lite tid innan jag landade i diagnosen. Men ju mer jag lärde mig om den, varför jag fungerade som jag gjorde och varför jag hade haft det så svårt under uppväxten, desto mer vågade jag fram mer av mina aspergerdrag. Jag försökte inte längre dölja mina sociala svårigheter, varför jag hade svårt med ögonkontakt eller att jag hade svårt att sköta vardagliga saker som att städa och laga mat. Jag trivdes mycket bättre efter det och det gör jag fortfarande. 


Det var ändå en lättnad att få en diagnos och fått veta varför jag fungerade som jag gjorde. Jag var inte ”dum i huvudet” som jag tidigare hade trott. Det var inte fel på min intelligens, bara att jag hade ett annat sätt att tänka och fungera. Genom LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) fick jag träffa en kurator på kommunen som kunde berätta mer utförligt om vad Aspergers syndrom var för något och varför jag hade haft svårigheter. Jag lärde mig att svårigheterna berodde på att jag hade en begränsning i social interaktion, alltså svårt att samspela och kommunicera med andra människor och att mina problem i skolan hade berott på att jag hade kognitiva svårigheter. Bland annat svårigheter att planera och organisera, prioritera vad som är viktigt och oviktigt (exekutiva funktioner), svårigheter att samordna och se helheter, förstå hur saker och ting hänger ihop, (central koherens), svårt med att generalisera, att använda gammal kunskap i nya situationer, annorlunda perception samt begränsat arbetsminne. 


Att jag har kognitiva svårigheter beror på att min hjärna fungerar annorlunda på grund av min AST-diagnos. Med kognition menas de tankeprocesser som sker i hjärnan när man tar emot, bearbetar och förmedlar information, förmågan att tänka, känna och lära. De skapar ordning och begripligheter i tillvaron. Vid autism påverkas de kognitiva funktioner som är nödvändiga för att utveckla en social och språklig kommunikation samt föreställningsförmåga och flexibilitet. Men min skoltid var över och ingen hjälp kunde jag därför få från skolans sida att jobba med mina svårigheter så att jag hade klarat skolan bättre. Hade jag fått min diagnos tidigare så kanske jag hade fått rätt hjälp och stöd i skolan.


Fortsättning följer...

Ny personlig berättelse om mig själv del 1

Jag har alltid känt mig annorlunda och utanför. I skolan blev jag mobbad och utfryst. Jag hade svårt med det sociala spelet och att upprätthålla kamratrelationer. Jag var mycket blyg och hade svårt att ta kontakt med andra barn. Jag hade också svårt att svara på tilltal. Jag pratade inte om ingen pratade med mig först. Det brukade också bli konflikter med lärare som inte förstod mig och mitt sätt att vara. De tyckte jag var konstig för att jag inte var social och lekte som de andra barnen. De tyckte att jag borde ta för mig mer i skolan och vara mer social. Men jag trivdes med att vara för mig själv och hade inget behov av att leka med de andra. Som barn var jag mycket lillgammal och tyckte bäst om att umgås med mormor eller morfar. Att åka till sommarstugan med dem, och vara där ett tag, var en av favoritsysselsättningarna. 


De kompisar jag ändå hade under förskoletiden (som min mamma ordnat eftersom hon kände deras mammor) lämnade mig när vi började skolan och hittade roligare kompisar. Jag hatade verkligen raster för då var det tänkt att man skulle leka med andra barn och allt blev väldigt ostrukturerat. Jag ville inte alls leka med de andra, men ibland kände jag mig tvungen. Men jag fick oftast inte vara med på någon lek, för de tyckte bara att jag förstörde. Jag förstod inte deras lekar. Ibland stod jag bara och tittade på när de andra lekte. Dessutom hade jag mobbarna ständigt efter mig. Jag ville helst sitta i korridoren, men då var det alltid någon lärare som slängde ut mig. Jag minns att jag brukade gå själv runt hela skolgården, varv efter varv tills det ringde in. Om inte några mobbare trängde in mig någonstans och sa taskiga saker eller satte krokben för mig.


I skolan var jag blyg och försynt och sa knappt något. Så jag störde ingen. Hemma kunde jag däremot skrika när saker inte blev som jag ville och ofta uppfattades jag som om ingenting dög för mig. Jag kunde "hålla ihop" en hel dag i skolan, men när jag kom hem svallade känslorna över och mina föräldrar fick ta hela smällen. Mina föräldrar sa alltid att mina ”utbrott” berodde på att jag inte ätit tillräckligt och att mitt blodsocker var ”långt nere i skorna”. Jag tyckte det var ett konstigt uttryck, ”vaddå socker i skorna?” Jag förstod inte detta.

Jag kände att jag inte passade in någonstans. Inte ens i hemmet. Även där hackade de på mig och ville att jag skulle skärpa mig. Jag upplevde att mina föräldrar tyckte bättre om mina yngre syskon. Mina föräldrar och syskon var som en familj och jag en annan familj. Jag kände mig utanför och det fanns en period då jag önskade att jag hade en annan familj. Mina syskon tyckte väldigt mycket om att reta mig eftersom jag grät för allt. Mina föräldrar brydde sig inte, utan sa att det bara var syskonkärlek och att jag tog åt mig alldeles för rätt. Hela familjen tyckte om att skämta med mig eftersom jag inte förstod ironi. Jag gjorde ofta bort mig i sociala situationer, vilket gjorde att mina föräldrar skämdes för mig. Råkade någon säga något olämpligt, blev jag helt förtvivlad och började gråta. Jag hade en mycket stark vilja, vilket mina föräldrar hade svårt att hantera. Därför grät jag mig till det mesta.


Det fungerade bra med skolarbetet i låg- och mellanstadiet, men i högstadiet blev det svårare (praktiska ämnen som idrott, slöjd och hemkunskap hade dock aldrig fungerat, på grund av att jag hade motoriska och praktiska svårigheter). Det ställdes ännu högre krav på skolarbetet, man skulle ta reda på mycket själv, som att hitta fakta och dra egna slutsatser av det man läst, plocka ut det väsentliga i en text med mera. Kraven på eget ansvar och flexibilitet ökade. Det ställdes mer krav på kognitiv förmåga. Det var mycket prov och arbeten och detta hade jag svårt för. Det "låste sig" rejält för mig. Jag förstod inte varför. Grupparbeten funkade inte alls. Jag hade svårt att koncentrera mig på lektionerna för det var så mycket ljud runtomkring. Jag upptäckte att jag hade svårt att sammanfatta det jag hade läst, skriva kortfattat, begränsa mig, sålla ut nyckelord och så vidare, och det krävdes att man kunde det när man skulle skriva arbeten och uppsatser. Istället skrev jag av texter ordagrant och det var inte så man skulle göra. 


Fortsättning följer...

Äldre inlägg