Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Föreläsning i Kungsbacka den 27 november 2019

Den 27 november kl. 18:00 håller jag föreläsning på Studieförbundet Vuxenskolan i Kungsbacka. Alla som vill och kan är välkomna.

Anmäl er till: maria9johansson@hotmail.com.

Autismaktivism - vad är det?

I början av 90-talet startade en rörelse där ungdomar och vuxna med autism och Aspergers syndrom började föra sin egen talan och kräva att få ha synpunkter på hur deras funktionsvariation beskrevs och vilka rättigheter de hade. Det skedde då mest i diskussionsforum på Internet. Efter det har allt fler vuxna fått diagnoser (och barn med diagnoser har blivit vuxna) och efter hand har det i vissa länder bildats fler grupper.

I Sverige fanns ett projekt inom Riksföreningen Autism (nu Autism- och Aspergerförbundet) under åren 2001-2004, som hette "Empowerment". Syftet var att öka inflytandet och medbestämmandet för vuxna med autism och Aspergers syndrom.

Idag har Riksföreningen Autism bytt namn till Autism- och Aspergerförbundet och har länsföreningar och lokalföreningar runt om i hela Sverige. I en del föreningar finns lokala grupper, och på en del orter finns grupper som inte är organiserade i någon förening. En del av de här grupperna är mera till för att träffas, umgås och hitta på olika saker tillsammans, andra är mera diskussionsgrupper. Själv är jag delaktig i träffnätverket ASTrarna, om vi nu ska ta något exempel på en träffgrupp. ASTrarna samarbetar gärna med både Autism- och Aspergerföreningens och Attentions läns- och lokalföreningar i Halland, men är inte organiserad i någon förening.

Inom autismaktivism har det vuxit fram egna ord och uttryck som kan vara bra att känna till. De kommer oftast från engelskan eftersom det var i de engelsktalande länderna det började. Ett sådant uttryck är "NT", det är en förkortning för Neurotypisk (eller Neurotypical på engelska). Uttrycket kom till för att ha ett ord för att beskriva den som inte har någon form av autism (eller något liknande) utan att för den skull behöva kalla dem "normala". För om vi kallar dem normala antyder det ju att vi som har autism är onormala. Om de är neurologiskt typiska så säger det bara att vi är neurologiskt atypiska (ovanliga), och det ligger ju ingen värdering i det.

Autismaktivismen är ännu inte något som är särskilt utvecklat, men det är på gång. Och under de kommande åren kommer det förmodligen att hända en hel del på det här området. 

Sådant som diskuteras idag inom de här grupperna är till exempel synen på Aspergers syndrom. Ska det ses som ett funktionshinder eller bara en personlighetsvariant? Det finns många olika uttryck som kan användas, till exempel handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning, funktionvariation, funktionsvariant, funktionssätt och så vidare? Ska man kalla sig Aspergare, "Aspie", autist, eller vill man helst inte låta sig klumpas ihop till en kategori? Är det rätt att säga "autismspektrumstörning" (eller låter det som att vi som har autism skulle vara "störda")? Ett bättre ord som vi använder idag i Sverige är autismspektrumtillstånd. Det upplevs som en mindre nedsättande benämning än autismspektrumstörning som används på många andra håll i världen. Är det rätt att säga att någon är "autist" (eller låter det som att vi bara är vår diagnos)? Åsikterna är olika.

Rätten till arbete är en annan viktig diskussion och hur vi ska kunna komma in och påverka mer med våra frågor i de föreningar som finns. Vi diskuterar också sådant som till exempel skrivs i tidningar om vår diagnos och skriver ibland och talar om när det är fel.

En del av rörelsen har också handlat om att helt enkelt träffa andra och kunna dela erfarenheter. Genom att möta andra med Aspergers syndrom och autism kan man både känna igen sig och få tips på hur andra gjort för att klara jobbiga situationer.


Tycker du att andra inte riktigt förstår vad Aspergers syndrom och autism innebär? Vill du engagera dig för att det ska bli bättre för oss i samhället. Då bör du engagera dig i någon av de grupper som finns.

För att ta reda på om det finns någon träffgrupp eller liknande på din ort kan du kontakta någon av de föreningar som finns i ditt län. 

Länk till Autism- och Aspergerförbundets länsföreningar.

Länk till Attentions lokalföreningar.

Har de inga svar eller ingen verksamhet kan du också ta kontakt med Autism- och Aspergerförbundet eller Riksförbundet Attention.

Sedan finns också intresseföreningen Organiserade Aspergare som har verksamheter i en del län i Sverige. Länk till Organiserade Aspergares distriktsavdelningar. 

Om du bor i Halland är du också mycket välkommen att kontakta oss i ASTrarna eller bli medlem. Här kan du läsa mer om ASTrarna.

Nolltolerans mot mobbing del 2

I gymnasiet upphörde mobbingen helt. Ingen undvek mig, ingen skrattade åt mig, ingen kallade mig ful eller sa att jag var värdelös. Jag blev behandlad som vilken tonåring som helst. Eftersom jag hade varit mobbad kontinuerligt från ettan till nian så var situationen helt ny för mig. Jag fick till och med en kompis i klassen, men jag orkade inte vara med henne så mycket. Även om jag inte var mobbad i gymnasiet så tog själva skolsituationen all min kraft och jag var ofta deprimerad. 


Hade jag inte haft Aspergers syndrom, hade jag förmodligen redan förstått i ettan att mitt liv hade kunnat vara annorlunda, men diagnosen gjorde att jag inte förstod vad jag kunde förvänta mig av mina klasskompisar. Jag har läst någonstans att ett mobbat barn med Aspergers syndrom och autism inte alltid förstår att det är mobbat, vilket kan skydda barnet. Så var det också i mitt fall.


Jag kan idag förlåta mina mobbare, men inte de lärare som såg på och inget gjorde. Eller de som inte ville se. De är verkligen dags att vuxna rannsakar sitt förhållningssätt till sina medmänniskor. Bara på det sättet signalerar vi att det är nolltolerans mot mobbing som gäller!

Nolltolerans mot mobbing del 1

Nu har det gått några veckor sedan skolstart och jag tänker på det enorma antalet autistiska barn som råkar ut för mobbing och tvingas gå till skolan med en klump i halsen. Så var det för mig också. Under låg -och mellanstadiet sa de andra eleverna elaka saker till mig och om mig. De sa att jag var ful, konstig och jobbig och några kallade mig ”jävla damp-unge” och frågade om jag var utvecklingsstörd. Det fanns de som skrattade åt mig, tryckte in mig mot väggen, gjorde krokben, pratade illa om mig bakom min rygg med mera. När jag gick in i matsalen flyttade de sig och ingen ville ha mig vid sitt bord. På idrotten blev jag alltid vald sist för ingen ville ha mig i sitt lag. Det gjorde egentligen ingenting för jag ville inte vara med på bollsporter eller andra lagsporter ändå. Jag satt oftast på avbytarbänken, om jag ens var med överhuvudtaget. Var de redskapsgymnastik skrattade klasskompisarna åt mig för att jag var så klumpig, till exempel att jag inte kunde hoppa bock. I klassen pratade ingen med mig, förutom när de sa taskiga saker till mig. Jag hade lätt för att lära in saker utantill och när jag rabblade upp det i klassrummet kunde de också skratta åt mig. Jag fick utstå både fysisk och psykisk mobbing. Mobbingen blev min vardag. Men jag förstod inte varför mina klasskompisar var dumma mot mig. Jag var så tyst och störde verkligen ingen.


I högstadiet bytte jag skola, men mobbingen avtog inte för det. Snarare tvärt om. Det var nya klasskompisar som började mobba mig istället. Mobbarna kallade mig glåpord,  sa att jag var värdelös, sparkade på mig, snodde mina saker, knuffade mig, flyttade sig när jag kom, ignorerade mig med mera. Jag blev kallad  ”älgen” redan första dagen på högstadiet av en kille jag aldrig hade träffat tidigare. Det kanske finns värre saker än att bli kallad ”älgen”, men jag mådde väldigt dåligt av det. Det var också den här killen som brukade sparka mig och säga ”jävla älg”. Han skrev till och med ”jävla älg” på mitt skåp. En dag blev min mobiltelefon stulen och en av de andra taskiga killarna påstod att han hade sålt den. Det gick dock inte att bevisa och mobilen fick jag aldrig tillbaka. Sedan fanns det också tjejer som var taskiga mot mig. Några tvingade mig att vara med de rökte. Jag hade svårt att säga nej så jag följde med de ut. Syftet med hela grejen var att göra narr av mig. De förstod att jag inte gillade cigarettrök och de ville verkligen pina mig till max. Under tiden sa de taskiga saker till mig. Jag blev på så sätt en passiv rökare. Dessa tjejer tvingade mig också att köpa saker till dem i kiosken. De utnyttjade mig för att jag var så snäll och inte kunde säga nej, men jag fick aldrig något i gengäld. Bara att de fortsatte att utnyttja mig och var taskiga mot mig.


I låg- och mellanstadiet berättade jag aldrig för mina föräldrar att jag blev mobbad, men i högstadiet mådde jag så dåligt av hela skolsituationen så då kom också mobbingen på tal. Min mamma brukade ibland ringa och prata med lärare och rektor om det här. Ibland hade vi möten om mobbingen och min skolsituation i övrigt, men det blev inte bättre. Istället fick jag höra att det var mig det var fel på. Att jag borde bli starkare och kunna säga ifrån själv. Men det vågade jag inte. Jag pratade knappt med någon i skolan. Jag var en oskyldig tonåring som inte förstod varför de andra var taskiga mot mig. Min mamma ringde ibland även till mobbarnas föräldrar, men fick alltid höra att det inte var så farligt, men att de skulle prata med sina barn om det. Men det hjälpte inte. Även mina föräldrar tyckte att jag borde bli bättre på att säga ifrån. Jag hade en klump i halsen och ångest varje dag jag gick till skolan (jag visste inte vad det var då utan det är något jag har förstått så här i efterhand). Det fanns också perioder då jag var hemma från skolan för att det var för jobbigt och jag inte fixade situationen just då. Det brukade som mest vara tre veckor, sedan sa mina föräldrar att att jag måste tillbaka till skolan. Även om jag var deprimerad från och till (jag visste inte heller vad det var då utan det är något jag också har förstått så här i efterhand). Men jag ville alltid vara en duktig och snäll flicka så jag gick tillbaka till skolan.


Fortsättning följer:

SJÄLVFÖRTROENDE OCH ALLA DESSA ORD PÅ SJÄLV...

Självförtroende är och blir lågt av en negativ självbild och dålig självkänsla. Man kan lätt luras av att någon, utåt sätt visar upp ett gott självförtroende och tro att denna har en bra självkänsla. Som många gånger tidigare upptäcker jag att ordet "självförtroende" används istället för "självkänsla", som det egentligen handlar om.

Självkänsla - är veta att man duger som man är, sitt egenvärde, ur ett jag perspektiv. Självkänslan kan skifta från olika situationer. Detta är ett mindre problem, om man har en bra självkännedom och självinsikt, om varför det är så, varför man gör vissa val.

Självbild - den inre är hur jag uppfattar mig själv. Vem jag är. Det finns också en yttre självbild, hur jag tror att andra uppfattar mig. När det är obalans inom detta område mår man ofta dåligt, man får en negativ självbild och en avsaknad av självkänsla. Egenvärdet saknas. Man uppfattar sig själv som att ingen gillar en eller det man gör.

Självförtroende - är det man vågar. Man kan utåt sätt ha ett bra självförtroende som saknar ett egenvärde. Det är lätt att tro att lösningen ligger i ett bra självförtroende. På sätt och vis är det så. Att man vågar göra saker, ta initiativ och så vidare, och många uppfattar det som ett gott självförtroende och jämställer detta, med en bra självkänsla. Och att man gjort framsteg. Visst utåt sätt, men vad är självförtroende fyllt med INGET? Ofta är det ett inlärt beteende, som fungerar som ett skal/ en mask för att göra andra nöjda.

Har man AST eller något annat NPF, är det vanligt att vår självkänsla ständigt får sig ett törn. Vi blir väldigt ofta "kränkta". Vi får ständigt höra: " Detta ska väl du klara vid din ålder". "Så gör inte barn i din ålder". "Sitt ordentligt på stolen". "Ät med kniv och gaffel". "Vem har du lekt med idag?". "Detta ska väl du klara, du som är så duktig". "Det skall väl inte vara så svårt att skaffa ett jobb". "Ta körkort och va inte så bakom". "Klä dig som normala människor". "Det ska väl inte vara så svårt...". Bara för att nämna några exempel. Det är så lätt att sådana här ord slinker iväg över folks läppar, när folk blir stressade och trötta och alla motgångar faller över oss. Allt detta i välmening, för att vi med funktionsvariation inte ska uppfattas som annorlunda av andra.

Vad är det vi med diagnos just fått höra? Jo, du är inte som andra, skärp dig. DU DUGER INTE som du är!!!

Jag tror att det är viktigt att stärka självkänslan. Men hur gör man? Till viss del tror jag att det handlar om att bekräfta sig själv, men också få bekräftat de där små sakerna som man oftast tar som självklara. Lära sig tänka positivt, se det man klarat av, istället för att se det man misslyckats med.

Sätt upp tre saker du klarat varje dag. SÄG DEM HÖGT inför någon eller SKRIV NER DEM. Det kan vara samma saker varje dag. Det kan vara små självklara saker. Om det alltid ät samma, lägg till ett fjärde eller byt ut ett för att gå vidare.

Det kan vara vad som helst, något man är nöjd med. Inget är för litet för att vara nöjd med. Detta är nog bra för alla, oavsett funktionsvariation eller ej, vuxen som barn.

Äldre inlägg