Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från augusti 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Elever med NPF som inte får tillräckligt med stöd i skolan


Jag tycker det är bedrövligt att många elever med autism och andra NPF inte får det stöd de behöver i skolan. Särskilt tråkigt är det när man läser att det händer i ens egen kommun. Kanske för att Varberg aldrig använde bidraget de hade fått för att behålla specialpedagogiska tjänster och tillsätta flera heltidstjänster inom elevhälsan.


Under det senaste året har jag läst tre artiklar i min lokala tidning som handlat om elever som inte fått tillräckligt med hjälp och stöd i skolan. 


Den första artikeln är från maj 2019 och handlar om Irma som går i åttonde klass och har ADHD och inlärningssvårigheter. Hennes skolproblem började i fjärde klass. I sjätte klass fick hon genomgå en neuropsykiatrisk utredning som visade att hon har ADHD och ett resursteam kopplades in. De hittade en superbra form som fungerade och Irma fick godkända betyg i alla ämnen. Men överlämningen till sjunde klass fungerade inte och Irma föll tillbaka. Irmas mamma upplevde att lärarna inte hade kunskap om hur inlärningen borde gå till för barn med diagnoser. Irma har stora kunskapsluckor i speciellt matte och engelska, men även i andra ämnen ligger hon långt efter. Hon känner sig misslyckad. Irmas mamma anmälde skolan till Skolinspektionen och då började det hända saker. Irma fick en speciallärare i matte en timme i veckan. Men så blev Irmas föräldrar kallade till ett möte med skolans rektor och studie-och yrkesvägledaren. De sade att de kanske måste förbereda Irma på att hon inte kommer att få några slutbetyg. Föräldrarna anser att skolan har gett upp.


Den andra artikeln är från mars 2020 och handlar om Chelsy som går i nionde klass och har autism. Hon har lätt för att lära, men trots detta har skolgången kantats av sådana problem att hon riskerar att missa gymnasiet. Chelsy har svårt för det sociala spelet och hon har haft problem med att ha många människor runt runt sig. Det har därför varit jobbigt för henne att vara i klassen. Men trots detta älskar hon att lära sig och pluggar mer eller mindre dygnet runt och kan mer än sina lärare i vissa ämnen. Tidigare gick hon på en flexenhet, men när alla lärare plötsligt byttes ut fungerade det inte längre. Under vårterminen 2019 fick Chelsy hemundervisning av en lärare hon fungerade med och lyckades få bra betyg. Men när höstterminen började hade läraren slutat. Då började hon få problem igen. Att få material hemskickat fungerade inte för Chelsy och kommunikationen mellan hemmet och skolan fungerade inte enligt Chelsys mamma. Men när mamman hotade med att anmäla skolan till Skolinspektionen hände det saker. Skolan gick med på att återanställa en lärare till Chelsy som hon fungerat bra med och hon har undervisats sedan dess separat på en annan skola. Med den läraren har det fungerat jättebra och Chelsy har trivts i hennes sällskap. Men kommunikationsproblemen har fortsatt med övriga på skolan och hon saknade betyg i de flesta ämnen. I våras gick Chelsy ut högstadiet. Skolinspektionens utredning visar på att skolan har agerat felaktigt upprepade gånger och på olika sätt. Till exempel att utredningen av särskilt stöd som gjorts under läsåret 2018 inte fanns tillgänglig, trots att specialpedagogen som slutade troligen hade den i sin dator. Sen saknade tydligen åtgärdsprogrammet tydlig koppling till de ämnen där Chelsy inte når kunskapskraven. Eftersom detta var Chelsys sista termin i skolam var skolan tvungen att agera skyndsamt så att kraftiga insatser sattes in så att Chelsy fick möjlighet att nå kunskapskraven i så många ämnen som möjligt.


Den tredje artikeln är från juli 2020 och handlar om Johanna som går i nionde klass och har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Under 2018 satte hon knappt sin fot på skolan på flera månader på grund av ångest och stressymtom. Men hösten 2019 såg det ljusare ut. En nyanställd rektor hade styrt upp ett fungerande arbetssätt för Johanna och hon började återvända till skolan. Sedan försvann rektorn från skolan och stödet uteblev. 

Johanna som älskar djur hade en önskan om att få gå på Munkagårdsgymnasiets spår 2, med inriktning djur, som är utformat för elever med NPF-diagnoser. Men hennes stora dröm har nu gått i kras eftersom skolan inte följer upp ämnena och behandlar henne som en vanlig elev, trots att hon tillhör flexenheten. Det har blivit så fel säger Johannas mamma. Johanna har besökt Munkagård vid två tillfällen och besvikelsen var stor när de fick veta att Johanna inte hade blivit antagen. Föräldrarna hävdar att skolans personal saknar den kompetens som krävs för att tillgodose elever med NPF-diagnoser. De ställer sig också frågande till varför skolan inte har återkopplat när de såg varningssignalerna under det gångna läsåret. Mamman menar att dottern kunde blivit godkänd i fler ämnen med rätt stöd.


Tre olika elever med olika förutsättningar, men som alla är i behov av hjälp och stöd för att klara skolan.


Det som är anmärkningsvärt är att det är tre tjejer det handlar om. Jag kan inte med säkerhet säga att det är så, men jag tror att det beror på att tjejer med NPF har svårare att få stöd än killar i skolan. Tjejer brukar vara tystare och försyntare och deras problem tas inte på lika stort allvar.


Det som jag kan se i alla tre fall är att det brister i överlämningen på olika sätt. För Irma brast det i överlämningen från sjätte till sjunde klass, för Chelsy när flera lärare på hennes flexenhet byttes ut och specialpedagogen slutade, och för Johanna när den bra rektorn på skolan slutade. Ingen ny utredning av stödbehoven gjordes, vilket är förargligt. 


Jag tycker att alla elever med NPF ska ha rätt att få den hjälp och det stöd de behöver för att klara skolgången. Vissa har svårt med själva ämnena, andra har problem att vistas i skolmiljön. Ibland både och. Då måste man hitta andra sätt så att dessa elever når kunskapskraven. Detta har jag skrivit mycket om i tre tidigare inlägg: Här, här, här.  Kommunerna tycker att de kostar för mycket att sätta in olika stödinsatser i skolorna. Men låt det kosta då! Det är människors framtid som står på spel. Många riskerar att slås ut från samhället tidigt. Många blir dessutom ofrivilligt frånvarande. Så kan vi inte ha det. Visst finns det elever som skiter i skolan och skolkar och så. Men elever med NPF vill ofta klara skolan, men får inte rätt förutsättningar att göra det.  En skola får aldrig någonsin GE UPP om en elev. Men det är inte bara pengar det handlar om, många lärare har inte tillräckliga kunskaper om NPF. Lärarutbildningen ska göras om så att man läser mer om olika funktionsnedsättningar, särskilt då NPF, vilket jag tycker är bra.


Stödet till varje elev ska vara individuellt. Det stöd som passar en elev kanske inte passar en annan elev och så vidare. Det är bra om lärare har kunskap om NPF, men också kunskap om varje elevs förutsättningar, behov, styrkor och svagheter.


En av skolans huvuduppgifter är att anpassa undervisningen så att varje elev får möjlighet att lära på det sätt som passar eleven bäst. Eleven har rätt att få det stöd och den stimulans som behövs för att nå så långt som möjligt inom den ordinarie undervisningen. Skulle inte detta fungera så finns det två slags stödinsatser som alla skolor bör tillämpa. Extra anpassningar och särskilt stöd. Tyvärr brister dessa insatser för många elever med NPF i dagens skolor.


Extra anpassningar och särskilt stöd


Skolan ska ge alla elever förutsättningar att nå kunskapsmålen. Om en elev inte når målen, eller riskerar att inte nå målen, ska eleven få stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen eller särskilt stöd. Trots detta ser ofta Skolinspektionen brister i arbetet med särskilt stöd, både på grundskolan och i gymnasieskolan.


Rätten till särskilt stöd är kopplad till rätten att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås om stöd i form av extra anpassningar intre räcker, eller till att eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.


Arbetet med särskilt stöd sker i flera steg och ser något olika ut beroende på vilken skolform det gäller.


Extra anpassningar och särskilt stöd handlar om hur skolan arbetar med att ge eleven förutsättningar. Efter åtskilliga försök att anpassa undervisningen, många samtal med eleven, samtal med föräldrarna och råd från kollegor, kanske en lärare ändå står inför faktumet att en elev inte klarar att nå kunskapsmålen. Det är då frågan om stödsinsatser kan bli aktuell.


Det är viktigt att skolan tar ett helhetsgrepp på elevens lärande när man planerar stödet, det kan till exempel innebära att skolan sätter in stödinsatser i början av ett ämne, ämnesområde eller en kurs och fortsätter även efter att ämnet, ämnesområdet eller kursen är avslutad, om det inte är uppenbart att stödinsatserna inte längre behövs.


Skillnaden mellan extra anpassningar och särskilt stöd


Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av en speciallärare eller få enskild undervisning under en period kan betraktas som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.


Stöd i form av extra anpassningar är olika sätt att göra undervisningen mer tillgänglig för eleven. Det måste inte fattas några formella beslut för att göra anpassningar.


I de årskurser där man gör skriftliga individuella utvecklingsplaner ska extra anpassningar sammanfattas i dem. Extra anpassningar ska inte skrivas in i eventuella åtgärdsprogram.


Några exempel på extra anpassningar:


  • ett särskilt schema över skoldagen
  • ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
  • extra tydliga instruktioner
  • stöd att sätta igång arbetet
  • hjälp att förstå texter
  • digital teknik med anpassade programvaror
  • anpassade läromedel
  • någon extra utrustning
  • extra färdighetsträning
  • enstaka specialpedagogiska insatser


Särskilt stöd


Särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär som normalt inte går att göra inom ramen för den ordinarie undervisningen. Ofta blir särskilt stöd nödvändigt när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt. Innan man bestämmer sig för att ge särskilt stöd måste skolan göra en utredning. Rektorn är den som har ansvar för att se till att en utredning påbörjas skyndsamt och som sedan beslutar om särskilt stöd. Särskilt stöd måste dokumenteras i ett så kallat åtgärdsprogram.


Några exempel på särskilt stöd:


  • regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid
  • placering i en särskild undervisningsgrupp
  • enskild undervisning
  • anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort
  • reducerat program i gymnasieskolan – med samma förutsättningar som för anpassad studiegång men kopplat till kurser
  • reducering av nationellt program i gymnasiesärskolan.


Åtgärdsprogram


Om en utredning visar att en elev behöver särskilt stöd ska skolans rektor besluta om ett åtgärdsprogram. Det är ett dokument där skolan skriver ned vilka behov eleven har och hur skolan ska tillgodose dem. Om utredningen istället visar att eleven inte behöver särskilt stöd ska rektorn fatta beslutet att inte utarbeta något åtgärdsprogram. Både innehållet i ett åtgärdsprogram och beslut om att inte göra ett åtgärdsprogram kan överklagas av en elev som fyllt 16 år och av elevens vårdnadshavare.


Åtgärdsprogram beskriver det särskilda stöd som en elev får. Det ska alltså inte ta upp eventuella diagnoser som eleven fått. Ett åtgärdsprogram handlar om skolans insatser och undervisningen. De eventuella extra anpassningarna som gäller samma elev ska inte stå med i åtgärdsprogrammet, eftersom extra anpassningar inte går att överklaga.


Det är inte reglerat hur särskilt stöd och åtgärdsprogram ska följas upp och utvärderas, utan det är upp till skolan att hitta lämpliga rutiner för detta. Det är viktigt att följa upp nya åtgärdsprogram för att få reda på hur skolans åtgärder fungerar. Hur ofta det är lämpligt att följa upp och utvärdera ett åtgärdsprogram beror på elevens behov av särskilt stöd. Behovet kan också skifta över tid. Det är rektorn eller den i personalen, som har fått i uppdrag av rektorn att besluta on åtgärdsprogram, som avgör hur ofta det är lämpligt att göra utvärderingar. 


Så här tar man ställning till en elevs stödbehov


Man ska först och främst ta reda på hur undervisningen har mött elevens behov, i alla ämnen eller kurser som eleven har. När fungerar undervisningen? När fungerar den inte? Och – den kanske viktigaste frågan – varför? Som lärare behöver man förstå varför eleven har svårt att nå kunskapskraven.


Man ska utgå ifrån en samlad bedömning av elevens kunskapsutveckling. Hur ligger eleven till? Man kan ta hjälp av underlaget från det senaste utvecklingssamtalet. Elevhälsan kan ofta bidra till helhetsbilden.

 Man ska undersöka elevens hela skolsituation, alltså även hur det fungerar utanför klassrummet, till exempel på raster och i matsalen.


Några frågor som man kan undersöka:


  1. Hur har undervisningen utformats och anpassats för att ge eleven möjlighet att utvecklas så långt som möjligt.
  2.  Finns det praktiska omständigheter som påverkar situationen, som till exempel möblering, akustik och belysning?
  3. Hur har kunskapskraven konkretiserats för att eleven ska förstå lärarnas bedömningar.
  4. Vad tycker eleven själv har fungerat bra och mindre bra?


Rektorn ansvarar för stödinsatser


Rektorn ansvarar för att skolan har rutiner för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Rektorn ansvarar också för att personalen ska känna till rutinerna som finns på skolan. En rektor kan delegera uppdraget att göra utredningar om elevers behov av särskilt stöd. Rektorn kan också delegera beslutet om ett åtgärdsprogram ska utarbetas eller inte. Men – om åtgärdsprogrammet innehåller beslut om att en elev ska få enskild undervisning, delta i särskild undervisningsgrupp eller anpassad studiegång – då måste rektorn ta beslutet själv.


Vårdnadshavarnas roll i utredningar om särskilt stöd


Skolan ska samverka med vårdnadshavare i så stor utsträckning som möjligt. De kan och vill ofta bidra med viktiga bitar i det pussel som ska läggas.

Skolan behöver vårdnadshavarnas medgivande om läkare eller psykolog gör bedömningar i samband med utredningen. Däremot behövs inget medgivande när skolan gör den pedagogiska bedömningen. Om vårdnadshavare skulle ha invändningar mot de insatser skolan gör för att hjälpa en elev att nå kunskapskraven kan de överklaga innehållet i ett åtgärdsprogram. De kan också överklaga om rektorn beslutat att eleven inte behöver särskilt stöd. Men i övrigt kvarstår skolans ansvar att ge eleven den undervisning hen behöver. Som jag skrivit tidigare; skolan får aldrig ge upp om en elev.


Skolbyte och stadieövergångar


Innan en elev med NPF börjar i en ny skola, vid stadieövergångar, eller när lärare eller rektor slutar, bör man planera detta noggrant. Detta för att eleven ska lyckas och kunna delta i undervisningen och för att måluppfyllelsen ska bli så hög som möjligt. Lärare som ska undervisa eleven bör få information om vad funktionsnedsättningen innebär, dels allmänt och dels vad det innebär för den enskilda eleven. Föräldrarna och eleven är en viktig källa till denna kunskap och är de som avgör vilken information som får lämnas ut. De som tidigare arbetat med eleven kan också ha värdefull information som kan göra övergången smidigare.


Eleven bör om möjligt få göra ett studiebesök på skolan, helst redan terminen före skolbyte. Då kan hen se klassrum, matsal, gympasal och andra lokaler som hen kommer att använda och bekanta sig med dem i lugn och ro. Eleven kan samtidigt få träffa de ur personalen som man vet kommer att finnas på plats då eleven börjar, förhoppningsvis sin blivande lärare samt annan viktig skolpersonal, som rektor och skolmatspersonal. Skolbesök kan behöva upprepas flera gånger. För en del elever kan det underlätta att få en karta över skolan samt att få bilder på personal och lokaler. Om det inte är möjligt att göra skolbesök på plats är det ännu viktigare med foton eller videofilm för att visa skolan.


Klasskamraterna kan komma att behöva egen information för att förstå och bättre acceptera elevens speciella behov. Även föräldrar till elevens klasskamrater kan behöva information för att kunna hjälpa sina egna barn med förklaringar när de kommer hem och berättar om saker som hänt i skolan. Sådan information ges givetvis endast med familjens godkännande. Information kan vara viktig för att förebygga mobbning, vilket vi idag vet att elever med NPF kan vara särskilt utsatta för.


Det är minst lika viktigt för elever med NPF att få stöd i att lära sig och öva sociala färdigheter som att få specifika ämneskunskaper. Det stöd som eleven behöver bör formuleras konkret i samverkan mellan arbetslag och föräldrar. Det underlättar att ha ett likartat förhållningssätt hemma och i skolan och regelbundet samarbete är ofta avgörande för att man ska lyckas. Under vissa perioder kan kontakterna behöva förtätas. Lärare och assistenter kan behöva hjälp med problematiska situationer och det är av stort värde för dem att då ha tillgång till handledning för att klara att föra sitt arbete vidare framåt.



 


Tema skolan: Hur kan man som pedagog bäst undervisa elever med autism?


Snart börjar skolorna igen med allt vad det innebär och jag tänkte därför skriva en skolspecial här på bloggen. Inför skolstarten sitter tusentals föräldrar till barn med autism med en klump i magen. Hur ska det gå? Kommer vi komma i väg alls till skolan. De ansvariga för skolan måste se över sin verksamhet och anpassa den efter barnens förutsättningar.


Det här inlägget handlar om hur man som pedagog bäst kan undervisa elever med autism.


Läs även tidigare inlägg i serien Tema skolan: Det första inlägget handlar om skolmiljön som alla skolor borde anpassa efter autistiska elever. Det andra inlägget handlar om hur man kan hantera inlärningssvårigheter hos autistiska elever.



Elever med autism får inte alltid det stöd de behöver i skolan, vilket kan ge förödande konsekvenser. 



Pedagoger som undervisar elever med autism bör tänka på följande:


  1. Lär känna varje individ


Även om man som lärare tidigare har undervisat autistiska elever och tror sig veta hur autistiska elever fungerar, är det inte säkert att den nya eleven fungerar som de tidigare eleverna. Barn med autism är olika och därför måste man lära känna varje barn som individ. För detta specifika barn kan behöva stöd med något helt annat än vad man tror. Man får heller inte ha förutfattade meningar om autism.


  1. Minimera intrycken i klassrummet


Många elever med autism har känsliga sinnen. Därför bör man undvika starkt lysande lampor, mönstrade gardiner, tickande klockor och andra distraherande bakgrundsljud. Tillåt eleven att sitta i ett enskilt rum vid behov.


  1. Skriv tydliga scheman


Många barn med autism behöver veta i förväg vad som ska hända. Tydliga scheman och veckoplaneringar kan minska ångesten hos dessa elever. Om klassen ska göra en aktivitet som avbryter det vanliga schemat, till exempel en klassresa, ska läraren skriva tydligt vad aktiviteten innebär och kanske till och med visa bilder på platsen där aktiviteten kommer att äga rum. Det är bra att vara så specifik som möjligt. Om vi tar en klassresa som ett exempel, är det viktigt att förbereda eleven på vad som kommer att hända under resan, var och när ni kommer att äta, vad behöver eleven ha med sig, vem eller vilka kommer att följa med?


  1. Förkorta skoldagarna vid behov


Det är viktigt att man accepterar att alla barn med autism orkar inte vara i skolan på heltid. Många autister upplever att vardagen tar väldigt mycket energi och vi har därför lätt att bränna ut oss. Man får aldrig tvinga ett barn att vara i skolan när det inte orkar. Många vuxna med autism klarar inte av att jobba heltid, detta borde även gälla barn.

För skolan är barnens arbetsplats.


  1. Se över behovet av läxor


Läxor kan belasta barn med autism mer än vad man tror. Därför är det viktigt att sänka kraven. Om man ändå tycker att eleven ska få läxor, kan det i vissa fall underlätta om eleven får göra dem under skoltid så att den får tillräckligt mycket tid för återhämtning hemma. 


  1. Ta hänsyn till elevens specialintressen


Många barn med autism har svårt att lära sig saker de inte är intresserade av. Men de kan ha starka specialintressen. Om eleven till exempel har matlagning som sitt specialintresse, finns det en chans att eleven kommer att lära sig matematik lättare om den får räkna ut hur mycket ingredienser som behövs när man ska laga mat till X antal personer.


  1. Utgå aldrig ifrån att autistiska barn förstår det ”självklara”


Autistiska barn förstår inte alltid saker som är självklara för andra barn trots att de kanske har bäst betyg i hela klassen. Även om barnet är intelligent kan det ha problem med andra saker, till exempel bristande mentaliseringsförmåga. Svårt att förstå sina sina egna och andras tankar och känslor. Vad är det som får mig att agera och reagera som jag gör? Vad är det som får andra att agera och reagera som de gör?


  1. Tvinga aldrig autistiska elever att vara utomhus på rasterna


Många autistiska barn blir trötta av att vara ute på rasterna och behöver få samla på sig energi inomhus. För dessa elever kan rasterna ta mer energi än själva lektionerna. Om eleven går ut på rasterna, kan man behöva hjälpa den att bli inkluderad, alternativt låta den vara ensam om det är det eleven vill.


  1. Se till att ge eleven tydliga instruktioner


Som lärare är det viktigt att skriva tydligt vad eleven ska göra exakt, var eleven kan hitta informationen som behövs till uppgiften, vilka redskap som behövs (papper, penna et cetera, hur länge eleven förväntas hålla på med uppgiften och så vidare. Det är viktigt att alla instruktioner är tillräckligt tydliga från början så att eleven slipper fråga gång på gång.


  1. Acceptera att alla kan inte lära sig allt


Om man som lärare har försökt motivera eleven, nyttja dess specialintressen och använt sig av olika undervisningsmetoder, men eleven ändå inte har lyckats nå upp till målen, är det bara att acceptera situationen. Alla barn har inte förmågan att lära sig allt. Det är viktigt att utnyttja barnets styrkor och inte haka upp sig på svårigheterna.




Tema skolan: Hur kan man hantera inlärningssvårigheter hos autistiska elever?

Snart börjar skolorna igen med allt vad det innebär och jag tänkte därför skriva en skolspecial här på bloggen. Inför skolstarten sitter tusentals föräldrar till barn med autism med en klump i magen. Hur ska det gå? Kommer vi komma i väg alls till skolan. De ansvariga för skolan måste se över sin verksamhet och anpassa den efter barnens förutsättningar.


Det här inlägget handlar om hur man kan hantera inlärningssvårigheter hos autistiska elever.


Läs även första inlägget i serien som handlar om skolmiljön som alla skolor borde anpassa efter autistiska elever. 



Tyvärr är det inte ovanligt att lärare ger upp när en elev med autism inte lär sig något i ämnet. Men att eleven inte lär sig något i ämnet behöver inte handla om att hen har inlärningssvårigheter, utan det kan vara lärarens undervisningsmetoder eller skolmiljön det är fel på.



Saker pedagoger kan testa istället:


  1. Att inte skuldbelägga eleven


Själv skuldbelades jag i skolan för att jag inte kunde lära mig engelska, fysik, historia och geografi (för jag har svårt för att sätta ihop detaljer till en helhet och förstå sammanhang), rita, trä en symaskin och knäcka ägg. Min syslöjdslärare sa till och med att jag var helt värdelös för hon fick hjälpa mig jämt. Sådana här kommentarer sänker bara eleven och gör att skolgången fungerar ännu sämre. För eleven med autism kan inte rå för att ha autism och en annorlunda begåvningsprofil.


  1. Att testa alternativa undervisningsmetoder


Om eleven inte lär sig något med lärarens vanliga undervisningsmetoder, kan man testa något annat. Till exempel att ge eleven enskild undervisning, eller låta eleven koncentrera sig på ett ämne åt gången istället för att läsa flera olika ämnen samtidigt. Man kan också prova att endast använda bilder i undervisningen, alternativt låta bli bilderna helt och hållet och låta eleven läsa till sig kunskapen teoretiskt utan några som helst praktiska uppgifter. Även autistiska barn kan bli riktigt duktiga i ett ämne om de får lära sig på sitt sätt.


  1. Att testa en annan inlärningsmiljö


Själv hade jag mycket lättare för att lära mig nya saker hemma jämfört med i skolan. Hemma var jag avslappnad och behövde inte lägga energi på att förhålla mig till en annan miljö, och jag blev aldrig avbruten. Man kan därför låta eleven få förkortade skoldagar i förmån till mer inlärningstid hemma. Skulle det autistiska barnet av någon anledning tacka nej till detta, kan man istället låta barnet sitta i ett enskilt rum utan distraherande sinnesintryck. Ett barn med autism kan vara mycket mer känsligt för sinnesintryck än vad man tror, och ibland förstår inte ens barnet det själv och kommer därför inte på att det skulle vara mycket enklare att göra uppgifter i ett enskilt rum.


  1. Att testa undervisning genom att nyttja elevens specialintressen


Om eleven till exempel har språk som specialintresse, kanske man kan testa att lära eleven vad olika historiska perioder hette genom att berätta för eleven vad man talade för språk under dessa tidsepoker och hur språken utvecklades med tiden. Kanske geografi genom att rita en karta som visar olika språk man talar i olika länder och matematik genom att låta eleven räkna hur stor andel av världens befolkning som talar ett visst språk. Om specialintresset är matlagning, så kanske man kan lära eleven matematik genom att låta eleven räkna hur mycket mat man ska laga till ett visst antal personer, geografi genom att förklara vad man äter i olika länder och så vidare. Detta fungerar ibland, ibland inte.


  1. Att lägga fokus på elevens styrkor


Autism och grupparbeten brukar som bekant inte gå ihop. Man ska därför inte tvinga eleven att arbeta i grupp. Det är bättre att koncentrera sig på att låta eleven utveckla sina styrkor istället. Tvingar man ett autistiskt barn till grupparbeten, sänker man bara barnet. Kanske tänker man att det är bra att barnet utmanar sig själv för att klara sig i vuxenlivet. Men ett autistiskt barn som har svårt för grupparbeten kommer att bli så utmattad av dem att det bara riskerar att förlora förmågan att ta till sig kunskapen i skolämnen där det faktiskt finns utvecklingspotential. Ett sådant barn kommer aldrig välja ett yrke som vuxen där det krävs en förmåga att arbeta i grupp.


  1. Att testa igen vid ett senare tillfälle


Ibland är eleven inte mogen för att ta till sig kunskaperna i ett ämne, därför kan man vid misslyckanden testa igen om några år. Kanske är eleven mogen att ta till sig kunskapen då?


  1. Att acceptera situationen


Lyckas eleven inte nå upp till kunskapskraven trots att man testat alla tips, då är det bara att acceptera läget. Alla kan inte måla som Picasso eller sjunga som Pavarotti. Själv kan jag fortfarande inte vissa saker, som till exempel tonåringar klarar, och jag är 35 år. Men det gör ingenting för jag har mina boendestödjare som hjälper mig med vissa saker i min vardag. Man kan leva ett fullgott liv även om man har vissa svårigheter. Det största problemet är oftast en intolerant omgivning!


 


Tema skolan: Hur kan man anpassa skolmiljön för autistiska elever?

Snart börjar skolorna igen med allt vad det innebär och jag tänkte därför skriva en skolspecial här på bloggen. Inför skolstarten sitter tusentals föräldrar till barn med autism med en klump i magen. Hur ska det gå? Kommer vi komma i väg alls till skolan. De ansvariga för skolan måste se över sin verksamhet och anpassa den efter barnens förutsättningar.


 Vi börjar med skolmiljön som alla skolor borde anpassa för autistiska elever. Jag själv fick min diagnos först efter att jag hade slutat skolan, men detta är vad jag själv hade velat ha för anpassningar när jag gick i skolan. 



Trots att skollagen 1 kap. 4 § garanterar att alla elever oavsett diagnos ska få en anpassad skolgång, är det vanligt att elever med autism inte får tillräckliga anpassningar i skolan. Så här får det inte vara!



Tre saker som alla skolor borde anpassa för autistiska elever:


  1. Den fysiska skolmiljön: Det vill säga att skapa en studiemiljö där elever med autism inte utsätts för alltför många sinnesintryck. Vad det innebär i praktiken är väldigt olika från person till person, men det kan innebära allt ifrån att autistiska personer får äta ensamma och hämta maten när det är folktomt i matsalen, att de inte tvingas äta mat de inte gillar, att studieplatsen inte är för stökig och att klassrummet är fritt från starka lampor, mönstrade gardiner och tickande klockor som kan distrahera.


  1. Den psykiska miljön: Att autism accepteras som den funktionsvariation det är istället för att det är något som till varje pris borde tränas bort. Det är viktigt att skolanställda har autismspecifik kunskap och att eleven själv får välja om hen vill berätta om sin diagnos för sina klasskamrater eller inte.  Att de skolanställda ser till att det autistiska barnet inte blir mobbat och att de berättar för barnet att det är okej att inte delta i den sociala gemenskapen om hen inte vill det.


  1. Undervisningen och studieuppgifterna: Autism kan innebära att man har ett annorlunda inlärningssätt. Det är därför viktigt att undervisningsmetoderna och skoluppgifterna är anpassade så att den autistiske eleven inte utsätts för grupparbeten eller annat som hen har svårt för (funktionsnedsättningen försvinner inte genom träning). Att eleven varken får för svåra eller för lätta uppgifter. Sedan är det också viktigt att de skolanställda förstår att anpassade uppgifter inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lättare uppgifter, utan det kan helt enkelt vara individuellt anpassade uppgifter med en annorlunda utformning.


Tyvärr finns det skolor som endast gör vissa anpassningar för autistiska elever, men struntar i andra. Vissa skolor anpassar exempelvis bara den fysiska miljön, inte den psykiska. Om man bara anpassar vissa saker för elever som har autism är det som att erbjuda en en blind person en käpp som bara fungerar ibland!



Nu har bloggen 150 inlägg!

Nu har jag skrivit 150 inlägg på bloggen! Wow! Det är inte klokt! Det trodde jag aldrig när jag startade bloggen i juni 2018. Jag startade bloggen först i terapeutiskt syfte. Jag behövde skriva av mig lite. Då var bloggen hemlig. Det var bara jag som kände till att den fanns. Jag vågade inte visa den för andra för jag var rädd för att få negativa kommentarer om jag blottade mig för mycket om min autism och psykiska ohälsa.

Efterhand har jag vågat öppna upp bloggen mer och mer och jag har inte fått några negativa kommentarer än. Men jag tycker att det är svårt att hitta läsare. Tyvärr har jag inte råd att marknadsföra den på exempelvis Facebook. Det finns många andra liknande bloggar som är större och intressantare. Sen när folk hör ordet "blogg" tror vissa att det handlar om någon som skriver om vad hen gör på dagarna eller lägger upp bilder på mode och smink. Men det gör inte jag. Min blogg handlar om hur jag upplever det att leva med autism och psykisk ohälsa.

 Även om jag skriver mycket om mina egna upplevelser innehåller bloggen även mycket fakta. Och jag har skrivit intressanta inlägg ibland, till exempel om Autismens historia. Så man kan säga att min blogg är som en kunskapsbank. Det finns många personer i min närhet som jag hade hoppats skulle vilja läsa bloggen, men tyvärr säger de att de inte läser bloggar. Det är synd för jag hade önskat att dessa människor skulle förstå mig bättre om de hade velat läsa på bloggen.

Men det spelar ingen roll. Jag kommer fortsätta att publicera blogginlägg, oavsett om någon läser eller inte. Nu är nästa mål 200 inlägg!

🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪🤪

Äldre inlägg