Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från december 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Julhälsningar!

Nu tar jag och bloggen lite julledigt i två veckor. Nästa blogginlägg får ni av mig söndagen den 3 januari 2021. Jag vill därför önska mina bloggläsare en God Jul och ett Gott Nytt År!

Jag har skrivit en inlägg om jul och autism som jag hoppas ska ge inspiration till ett mer autismvänligt julfirande. Även webbtidningen SpecialNest har skrivit om detta (dock är det en låst artikel). De har även skrivit om NPF-vänliga julklappar. Den här julen är annorlunda på grund av rådande omständigheter med pandemin, och därför kanske den blir den bästa för många med autism. Man ska inte träffas och sprida smittan. Man kan träffas digitalt istället via videotjänster som Facetime, Zoom, Teams eller Skype. Till er som ändå tänker träffa "tjocka släkten", trots restriktioner och rekommendationer, även detta märkliga år, vill jag säga: "Tänk igenom detta noggrant!". Är detta verkligen ett MÅSTE ett sådant här år som detta? Är det ett MÅSTE, så fira med värdighet. Tänk på dina egna autistiska barn eller autistiska släktingar och framför allt att inte smitta dina nära och kära. Detta år måste vi tänka på VARANDRA, inte bara på oss SJÄLVA! Alla autistiska vuxna hoppas jag ändå får möjlighet att själva välja om de vill fira ensamma eller inte.

Hur tänker jag själv fira jul då? Om jag hade bott själv hade jag valt att fira julen ensam. Men nu bor jag hos mina föräldrar och måste ta hänsyn till detta. Dock vet vi fortfarande inte om vi ska ha något julfirande i vanlig bemärkelse. Vi följer dag för dag vad de säger på TV. Jag firar gärna julen tillsammans med bara min mamma och min pappa. Men annars är det bara min bror och hans fru och min syster och hennes sambo som i så fall kommer. Min faster, kusin och farbror kommer tack och lov inte detta år. Men jag brukar vara ganska mycket på mitt rum ändå. När de andra småpratar om ditt och datt, tycker jag att det är jobbigt och vill vara för mig själv. Jag tycker heller inte om att delta i sällskapsspel och sådana saker. Men självklart är det en oro att inte veta hur julen kommer att bli.


Vad utmärker flickor med autism?

Den här hösten har jag lyssnat på en hel del olika webbinarium. Det är det nya så här i coronatider, att man lyssnar på föreläsningar digitalt istället för att gå på fysiska föreläsningar. Det har öppnat upp en ny värld. Nu kan man lyssna på föreläsningar från olika delar av Sverige, föreläsningar man annars inte hade kunnat gå på rent geografiskt. Många webbinarium är dessutom gratis. Jag har lyssnat på föreläsningar med allt från lågaffektivt bemötande, tydliggörande pedagogik, bildstöd, sociala berättelser och seriesamtal, inifrånperspektiv på autism till flickor med autism och andra NPF (neuropsykiatriska funktionsvariationer). Alla föreläsningar har varit intressanta och lärorika, men det var just en som stack ut lite extra. Jag har lyssnat på några olika föreläsningar om just flickor med autism och för det mesta har det bara handlat om det vanliga, att det är fler pojkar som får diagnos och att man måste bli bättre på att fånga upp flickorna tidigt. Sedan varför det är svårare att fånga upp flickor med autism (det har även jag skrivit om tidigare och det hittar ni här och här). Så lyssnade jag på ett webbinarium från utbildningsföretaget Lära, där autismkonsulten Lena Westerberg-Lind beskrev på ett mycket bra sätt hur vi känner igen flickor med autism. Jag känner själv igen mig i mycket från min egen skoltid.


Hur känner vi igen flickor med autism (normal begåvning)?


  • Flickor med autism utmärker sig mindre än pojkarna före årskurs 5-6.
  • Flickor med autism tyr sig ofta till en kamrat, verkar social, med i lek. härmar, anstränger sig mycket för att passa in.
  • Flickor med autism skiljer ut sig från jämnåriga flickor mot slutet av mellanstadiet och början på högstadiet, blir ofta hemmasittare.
  • Psykiska sammanbrott, passivitet och skolk inte ovanligt på högstadiet.
  • Flickor med autism känner sig ensam bland många.
  • Flickor med autism håller kvar barnsligare lek längre, svårt att bara vara.
  • Flickor med autism får ofta utbrott hemma, styr familjen.
  • Flickor med autism är ofta tysta i skolan.
  • Flickor med autism kan ha större social förmåga än pojkar med autism. Detta kan leda till utsatthet i svåra sociala situationer.
  • Flickor med autism har, trots viss social kompetens, svårt att uppfatta sociala regler.
  • Psykisk ohälsa är vanligt. Flickor med autism är ofta mer introverta än pojkar med autism (depression, ångest, självskadebeteende, ätstörning).


Vad behöver flickorna?


  • De behöver bli synliga och upptäckta helst före skolstart.
  • De behöver bli synliga bakom fasaden av social kompetens, verbalitet, försök att passa in.
  • De behöver bli jämförda med andra flickor, inte pojkar.
  • De behöver få tydliggörande stöd trots verbalitet (som kamouflerar en brist) för att få kontroll och förstå, se det outtalade, se meningen.
  • De behöver möta stödpersoner med ”rätt kemi” (ej bli misstolkade).
  • De behöver få berätta om sina egna tankar samt höra andras tankar.
  • De behöver stöd i att hitta sysselsättning och aktiviteter utifrån sina starka sidor.
  • De behöver få hjälp med att energin räcker en hel dag.
  • De behöver få veta att de inte är ensamma.


Lena Westerberg-Lind har även skrivit en bok tillsammans med Kerstin Magnusson, Att förstå autism- Möjligheter genom tydliggörande. Den hittar ni på CDON, Adlibris eller Bokus.


 


Acceptera de autistiska barnen som de är!

I detta blogginlägg ska vi ta upp ett ämne som berör mig djupt, nämligen att föräldrar oroar sig över om deras autistiska barn någonsin kommer att bli lyckliga och få ett bra liv som vuxna.


På den tiden…


Anledningen till varför frågan berör mig djupt är förmodligen för att det får mig att tänka tillbaka på min egen barndom och mina ungdomsår. På den tiden när jag önskade att jag skulle försvinna från jordens yta. Så att jag inte behövde gå till skolan något mer. På den tiden när jag gjorde allt för att bli så normal som möjligt, men ständigt misslyckades. På den tiden när jag fick höra att jag inte skärpte mig tillräckligt mycket, trots att jag ansträngde så mycket att alla mina krafter tog slut. På den tiden när jag var övertygad om att jag inte var lika mycket värd som andra eftersom jag avvek från normen. På den tiden när jag varenda dag i skolan fick höra att jag var konstig och ful av mina mobbare. Ja, på den tiden.


Mobbing är inte okej


Trots att kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ökar, blir jag mycket ledsen när jag får veta att det fortfarande finns många autistiska ungdomar som mår dåligt, blir mobbade och utstötta. Dessa barn skulle förmodligen må bra redan idag om de blev accepterade som de var och inte fick för höga krav på sig. Något måste göras fort. Mobbing är aldrig acceptabelt, någonsin. Varför ska man få mobba och utnyttja människor som är svagare och skiljer sig från normen? När har det blivit fel att vara snäll? varför ska man behöva må dåligt över att man inte passar in i mallen som samhället målat upp? Varför får man inte vara som man är?


Kunskap och insikt om diagnosen


Lärarna, klasskamraterna och de anhöriga måste få kunskap om diagnosen och framför allt insikt om att det inte är fel att vara annorlunda. Vem har rätt att bestämma vad som är det rätta sättet att vara? barnet ska känna att det duger som det är och ska inte känna att hen behöver ändra på sin personlighet för andras skull. Barnet ska få möjlighet till ensamtid och syssla med sina specialintressen om hen själv vill det istället för att vara social. Att vara social och umgås med andra människor kan ta otroligt mycket energi för personer med autism. Vissa autister upplever nöje och avslappning genom att sitta en hel dag vid datorn, medan neurotypiker får samma känsla genom att umgås med andra människor. Vem har egentligen rätten att bestämma vad som är en acceptabel fritidssyssla? Är inte det viktigaste att man mår bra?


Vad är lycka för mig?


När jag hör föräldrar som är oroliga för att deras autistiska barn inte kommer att kunna leva ett normalt och lyckligt liv som vuxna, brukar jag ställa mig frågan vad lycka och normalitet egentligen betyder. Själv har jag två val; antingen kan jag välja att ha ett så kallat ”normalt” liv och vara olycklig. Eller så kan jag välja att leva ett annorlunda och lyckligt liv. Jag har gjort mitt val.


För många betyder lycka kanske att man gifter sig och skaffar barn, arbetar och inte behöver några LSS-insatser eller bidrag från samhället. Att man har ett rikt socialt liv, går på parmiddagar med sin partner, åker utomlands på semester och upptäcker sevärdheter. Att man lever ett aktivt liv, gör spontana aktiviteter flera gånger i veckan och går på restauranger med sina vänner.


För mig betyder lycka någonting helt annat. För mig innebär lycka att få vara ensam när jag vill, att jag får sitta framför min dator istället för att gå ut och träffa andra människor och att jag slipper avvika från mina rutiner. Lycka betyder också att jag har mina boendestödjare som stöttar mig med vardagliga sysslor. För precis på samma sätt som en närsynt person behöver glasögon för att kunna se bättre, behöver jag boendestödjare för att få en bättre fungerande vardag. Lycka är också att jag nu har hittat en daglig sysselsättning som känns meningsfull och rolig, en mysig Daglig verksamhet med kreativ inriktning. Men även i perioder när jag har saknat sysselsättning har jag varit hur lycklig som helst. Jag har aldrig känt mig uttråkad eller att min vardag har saknat mening eller innehåll.


För någon annan betyder lycka kanske någonting helt annat. För någon kan det betyda att man får bo på ett mysigt gruppboende med trevlig personal dygnet runt eller gå på aktiviteter och träffa vänner. Vad innebär lycka för dig?


Det går att få ett lyckligt liv trots autism


Vad vill jag då svara dessa föräldrar? Jo, med ett stort glädjande ”JA”. Deras barn kan absolut få ett lyckligt liv! Att deras barn kan bli lyckligt trots autism, eller kanske en dag till och med TACK VARE autism.


Det finns många autistiska vuxna, däribland jag själv, som hade en jobbig barndom, men är lyckliga som vuxna och aldrig någonsin skulle vilja ta bort sin autism. Jag älskar mitt liv idag och skulle aldrig vilja ha ett annat liv. Ibland kan jag dock må dåligt om mitt liv känns rörigt eller att människor inte förstår mig. Men jag gillar ändå att vara autist och jag vill vara precis som jag är!

Är det viktigt att skaffa sig en autismdiagnos?

Är det verkligen viktigt att få till en neuropsykiatrisk utredning och skaffa sig en autismdiagnos om man misstänker att man själv eller en närstående har det. Vad gör en diagnos egentligen för nytta?


Alla har olika åsikter om ifall det är viktigt att skaffa sig en diagnos eller ej, men många, däribland jag själv, har haft en mycket stor nytta av en diagnos. Jag har fått bättre självkännedom och upprättelse. När jag fick min diagnos som 20-åring tog det visserligen tid innan jag landade i diagnosen, men när jag väl gjorde det förstod jag att jag inte var dum i huvudet som jag tidigare hade trott. Det var inte fel på min intelligens, bara att jag hade ett annat sätt att tänka och fungera. Jag har aldrig ångrat att jag gjorde en utredning. 


När jag för första gången gången läste böcker om asperger och autism, kände jag igen mig. Det var en stor lättnad att känna att jag inte var ensam med mitt annorlundaskap (dock kunde jag inte läsa böcker på flera år efter utredningen eftersom det fanns folk i min närhet som trodde att jag tog allt som stod i böckerna). Tack vare min diagnos kunde jag också söka mig till träffgrupper och föreningar för personer med Aspergers syndrom och NPF (neuropsykiatriska funktionsvariationer). Jag har även startat ett eget träffnätverk, ASTrarna, tillsammans med två andra. Det hade inte varit möjligt om jag inte hade fått diagnos. ASTrarna har gjort att många av våra medlemmar känt en samhörighet och mening genom att träffa andra som har liknande erfarenheter.


Innan jag fick min diagnos kunde jag inte förstå varför vardagen dränerade mig på onormalt mycket energi. Berättade jag det för andra förstod de inte mig. ”Skärp dig nu. Du är ung, du borde orka mer”, fick jag ständigt höra. Nu vet jag att vardagen faktiskt tar mycket energi av oss autister och att jag inte är lat för att jag känner så.


Många autister behöver även stöd i vardagen. Med en autismdiagnos kan man få stöd och hjälp enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Man kan få bo på ett LSS-boende om man inte klarar av att bo själv. Man kan även ansöka om en kontaktperson, ledsagare eller boendestöd. Visst, boendestöd söker man enligt SoL (Socialtjänstlagen) och man ska inte behöva någon diagnos för att få SoL-insatser. Men många av oss upplever ändå att det är lättare att få boendestöd beviljat om man har en diagnos inom autismspektrat.


Även om det varit lyckat för mig att få en diagnos, så behöver det inte vara så för alla. Därför måste individen själv få avgöra om hen skulle ha nytta av en diagnos eller ej. Vissa är nöjda med sina liv och känner att en diagnos inte skulle tjäna till någonting, vilket omgivningen måste ha förståelse för. Vi autister är sinsemellan mycket olika och känner därför olika inför att skaffa en diagnos.


 

Att leva med Asperger

Ibland får jag frågan hur det är att leva med Asperger. Det är ingen lätt fråga och jag vet inte riktigt hur jag ska svara.

För det första går frågan aldrig att svara på generellt utan jag kan bara berätta hur det är och har varit för just mig. Asperger yttrar ju sig ibland hos andra på ett helt annat sätt jämfört med hur det yttrar sig hos mig. Och även om det skulle yttra sig på nästan samma sätt hos någon annan, betyder det inte nödvändigtvis att vi upplever våra diagnoser på samma sätt. Den personen kanske har en helt annan personlighet, har andra erfarenheter av andras bemötande etc. Omgivningens bemötande gör nämligen en stor skillnad.

För det andra blir jag ställd av en sådan fråga eftersom jag inte har någonting att jämföra med. Eftersom jag är född med Asperger och kommer att leva med det resten av livet, har jag ingen aning om hur det skulle kännas att inte ha Asperger. Hur skulle jag kunna veta det om jag aldrig har upplevt något annat? Tänk om jag skulle fråga någon ”normal” person hur det känns att inte ha Asperger. Skulle det inte vara en lika absurd fråga?

Däremot har jag hur mycket som helst att berätta om när jag föreläser om Asperger. Då berättar jag om Asperger generellt, tar upp vilka svårigheter och styrkor jag har, min uppväxt, vilka erfarenheter jag har när det gäller omgivningens bemötande osv. Enligt min erfarenhet upplever många att det är omgivningen som avgör hur livet är för en Asperger-person. Respekterar omgivningen personens egenskaper och accepterar personen som hen är? Det är det som är det viktiga. För vem skulle må bra av att leva i en omgivning där alla tjatar på en hela tiden att man gör fel, inte duger som man är och måste ändra på sig?


Äldre inlägg