Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från januari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

200 inlägg på bloggen!

Nu har min blogg äntligen nått 200 inlägg. Det känns fantastiskt, men bara för en vecka sedan såg allt mörkt ut och jag trodde inte att jag skulle få uppleva detta ögonblick. Det har nämligen gått si och så med bloggen den sista tiden. Först fick jag en kommentar från en person jag inte kände, som skrev att jag skriver bra och lärorika inlägg. Jag blev förstås glad och kände att bloggen nu började nå ut till allmänheten. 


Men glädjen blev inte långlivad. Redan nästa dag fick jag ett meddelande från en känd bloggare som tyckte att jag skrev liknande inlägg som hen och använde hens tankar och formuleringar, vilket bröt mot upphovsrättslagen. Hen skrev meddelandet i tråden på en kommentar jag gjort till ett blogginlägg i en Facebook-grupp. Inte roligt, för nu kan alla i gruppen se det hen skrev. Lite oproffsigt för att vara hen, kan jag tycka. Jag fick även ett mail från bloggtjänsten, som skrev att de hade fått kännedom om att jag använde material som den här bloggaren hade upphovsrätten för. Om jag inte tog bort kopierat material skulle de stänga ner bloggen. Då kände jag istället att jag aldrig skulle ha öppnat upp bloggen för allmänheten, utan haft den för mig själv som den terapi den var från början. Nu kan vem som helst googla på ett ämne inom autismspektrumtillstånd och min blogg kanske dyker upp i flödet.


Så här ligger det till. Jag inspireras väldigt mycket av den här bloggaren och hens blogg. Men jag skriver utifrån mitt eget liv och mina erfarenheter. Bloggarna är liknande uppbyggda med stycken och rubrik, och det är säkert så det är när det gäller bloggar. Jag använder mina ord och mina erfarenheter, men visst, jag skriver om liknande ämnen som hen, och det kanske beror på att vi har samma erfarenheter från vår uppväxt, angående utanförskap, svårigheter och lärdomar.


Jag ser upp till den här bloggaren väldigt mycket, hen är en stor förebild för mig. Jag vill verkligen inte förstöra för hen, därför har jag bestämt att inte längre ha hens blogginlägg som inspiration. Jag måste bli bättre på att hitta på egna ämnen att skriva om.


Sedan har jag fått höra, att är man bloggare så är man en offentlig person. Därför måste man räkna med att det kan finnas människor som inte gillar det man gör.


Vad har jag tagit för lärdom av den här händelsen? Jo, jag har börjat fundera mer på vad som är okej och inte okej att skriva om. Sedan också att man ska försöka undvika att reta upp andra bloggare.


Jag har inte förlorat bloggen, men jag var tvungen att ta bort ett inlägg. Nu siktar vi mot 250 inlägg. Jag hoppas det går vägen utan några problem.


 

Hitta avstressande aktiviteter

Man är ofta mer stresskänslig än andra om man har en AST-diagnos eller annan NPF-diagnos. Det beror på att man utsätts för mer stress och nivån på hur mycket man klarar av kan vara lägre. Även anhöriga till oss som har diagnos utsätts för mer stress än andra. Kanske även de som jobbar med personer som oss. Så detta blogginlägg är tillägnat er alla.


För att orka med stressen i vardagen måste man förebygga, ”efterbygga” och hantera stressande situationer.


Förebygga stress


Om man i förväg vet att det ska ske något extra stressande gäller det att sänka stressnivån så att situationen blir lättare att hantera. Om stressnivån redan är hög kan situationen bli alldeles för jobbig och det kan till och med hända att man når sin gräns och att stressbägaren rinner över.


Exempel på situationer att förebygga:


  • Möten med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och LSS-handläggaren


  • Läkarbesök och tandläkarbesök


  • Handla i mataffär


  • Åka kollektivt


  • Äta i matsal


  • Samlingar, idrottslektioner, luciafirande och skolavslutning i skolan


  • Möten med rektor och lärare.


Hantera stressen under tiden


Det allra första man måste göra är att försöka ta bort eller åtminstone minska det som är stressande i varje situation. Men ibland går det bara inte. Då kanske man istället ska minska stressen genom att samtidigt göra något som är avkopplande och lugnande.


Exempel:


  • När man ska lyssna och sitta still på till exempel en lektion eller ett möte kan man ha med sig något i fickan att klämma på/rulla med/ hålla i (en stressboll, en len sten, en ulltuss och så vidare).


  • Att hålla på med lera eller bivax på lektioner eller möten.


  • Sticka under en föreläsning.


  • Lyssna på musik i hörlurar när man åker kollektivt.


Efterbygga stress


När man har utsatt sig för en stressande situation behöver man återhämtning. Det är extra viktigt om den stressande situationen inte kunde förebyggas eftersom den inte kunde förutses. Oväntade situationer är ofta extra stressande.


Hitta sin egen uppsättning


Det är viktigt att man hittar sin egen uppsättning av avkopplande aktiviteter. Saker som är avkopplande för vissa kan öka stressen för andra. 


Man kan behöva flera olika aktiviteter att ta till:


  • Något som man kan göra var som helst och inte kräver utrustning.


  • Något som knappt märks och är enkelt att ta med sig.


  • Något som inte låter, som man kan ha med när man måste lyssna


  • Något som går fort att komma igång med och som går att avsluta ganska snabbt.


  • Något som tar längre tid, men ger mycket återhämtning.


Att lära sig sin uppsättning utantill eller att ha dem nedskrivna är bra, så att det inte blir ett stressmoment i sig att försöka komma på någon aktivitet när det behövs.


Det kan vara bra att ha en liten uppsättning med olika föremål att använda för avslappning. Vad det kan vara kan variera över tid och situation.


Det är bra om man provar sig fram och hittar det som passar bäst. Nedan följer några idéer att testa


Förslag på avstressande aktiviteter


Specialintressen


Om man behöver en ordentlig återhämtning är specialintressen ofta det bästa. Men det kan vara mycket tidskrävande. Det är lätt att man fastnar i sitt intresse och ofta väldigt svårt att avsluta. Mina egna specialintressen varierar över tid, men hittar jag något som jag tycker är intressant kan jag hålla på med det i flera timmar. Men jag känner avkoppling när jag gör saker som är roliga.


Taktila aktiviteter


  • Lera, bivax eller månsand (jag tycker det är avstressande att hålla på med lera)
  • Klämma på en stressboll (fungerar för mig)
  • Tvinna ull mellan fingrarna
  • Vattenpärlor och vattenlek
  • Klappa en katt
  • Rulla kulor i handen
  • Tangle (fungerar för mig)
  • Fidget Spinner (fungerar för mig)
  • Gräva i sandlåda
  • Knåda deg
  • Bada
  • Fingerfärg
  • Snuttefilt eller gosedjur
  • Bubbelplast
  • PinArt
  • Plantera blommor
  • Slime
  • Slinky
  • Piprensare
  • Leka med snö
  • Smörja in med handkräm


Aktiviteter som kräver koncentration


I mitt huvud snurrar tankarna runt hela tiden. Då är det bra att göra en aktivitet som gör att det inte går att tänka på något annat än just det man håller på med. Detta kan även fungera om man har lätt för att oroa sig över saker och ting.


  • Färglägga målarböcker (fungerar för mig)
  • Göra pärlhalsband (fungerar för mig)
  • Göra pärlplattor (fungerar för mig)
  • Bygga med lego
  • Lösa Rubriks kub
  • Brodera
  • Tälja figurer
  • Bygga modeller
  • Spela mobilspel (fungerar för mig)
  • Sudoku
  • Korsord
  • Sticka
  • Lägga patients med kortlek eller Tantrix
  • Pussla
  • Origami
  • Spela labyrintspel
  • Läsa bok eller tidning
  • Lyssna på högläsning eller ljudbok/sagoskiva


Avslappning- och andningsövningar


  • Djupandning
  • Cirkelandning
  • Avslappningsskivor (fungerar för mig)
  • Mobilappar (fungerar för mig)
  • Meditation
  • Yoga (fungerar för mig)


Sensoriska aktiviteter – ögon och öron


  • Vara i sinnesrum (fungerar för mig)
  • Lyssna på musik
  • Titta på saker som snurrar
  • Lavalampa
  • Fågelsång
  • Akvarium
  • Blåsa såpbubblor
  • Newtons vagga
  • Titta på en sak som droppar
  • Timglas (fungerar för mig)
  • Bubbelrör
  • Gosedjur som visar stjärnhimmel
  • Mobilappar: Art of glow, Falling stars, Fish Fingers!


Tyngd, tryck och beröring


  • Bollväst (fungerar för mig)
  • Bolltäcke (fungerar för mig)
  • Kedjetäcke
  • Massage (tycker jag är obehagligt)
  • Tajta kläder
  • Bollhav
  • Värmedyna


Mantra


  • Upprepa en mening tyst för sig själv
  • Recitera en dikt tyst
  • Sjunga en sång ”inne i huvudet” (fungerar för mig)


Dofter


(själv hatar jag alla typer av dofter och det stressar mig)


  • Lavendelpåse
  • Lukta på en tvål
  • Hudkräm
  • Doftljus
  • Rökelse


Fysiska aktiviteter


  • Gå ut och springa
  • Gunga
  • Hoppa studsmatta
  • Stryka
  • Putsa fönster
  • Slå på boxningssäck
  • Spela trummor
  • Gå ut med hunden (fungerar för mig)


Sortera, kategorisera och lista


  • Sortera pennor i färgordning
  • Sortera skruvar och muttrar i olika storlekar
  • Sortera pärlor i olika former och färger (fungerar för mig)
  • Dela in smurfar i olika kategorier
  • Dela in och sortera dvd-filmer i olika genres (fungerar för mig)
  • Skriva listor på saker man drömmer om att göra
  • Skriva listor på favoritmaträtter
  • Hitta på ett namn på varje bokstav i alfabetet

 

Autism och oskrivna sociala regler

När man har autism är det vanligt att man har svårt med social interaktion. Men även om man lyckas i samspelet med andra ibland så tar det oerhört mycket energi. Så är det också för mig, även om jag är vuxen och relativt välfungerande. 


Alla dessa regler som inte står någonstans. Regler som vi med autism har svårt att tyda, men som alla andra verkar förstå. Hur lär man sig dem egentligen? Hur vet man vad som gäller?


Hur vet man om någon vill bli ens vän? Hur vet man man om man är en nära vän eller bara vän eller bekant? Hur ofta behöver man träffas för att höra till en viss kategori? Eller har det att göra med vad man pratar om när man ses? Eller om man har varit hemma hos varandra? Eller om man träffats utanför skolan/arbetet/föreningen eller på tu man hand? Eller beror det på något annat?


Hur ofta ska man höra av sig? Vad kan man prata om? Vad kan man hitta på? Hur ärlig ska man vara? Hur vet man om personer menar det de säger eller bara försöker vara artiga? Är det okej att rätta folk om de har fel? I vilken kategori ska man vara för att kunna be om hjälp med något? Beror det på vad det är för typ av hjälp man ber om? Måste man själv erbjuda sig att hjälpa till med något? Beror det på hur nära vän man är?


På hur långt avstånd är det okej att hälsa på någon man möter när man till exempel är och handlar? om det är för långt avstånd för att prata, ska man vinka eller nicka till personen? Ska man hälsa varje gång man stöter på varandra eller räcker det med en gång? Hur nära vänner ska man vara för att stanna och prata? Vad ska man prata om? Hur länge ska man stanna och prata? Hur ser man om någon inte har tid att stanna och prata eller inte vill? Själv gillar jag inte att stöta på personer jag känner och försöker undvika kontakt så mycket det bara går. Jag orkar inte prata med folk. Kanske för att jag inte förstår vilka regler som gäller.


När ska man komma om man är bortbjuden? Exakt klockslag eller en stund innan eller efter? Hur lång tid är en stund? Kan det variera beroende på vad det ör för tillställning? Hur sen ska man vara för att höra av sig och tala om att man är sen? Och när ska man gå hem? Är det när den första personen går eller när minst hälften har gått? Eller är det vid ett visst klockslag? Kan det variera beroende på tillställning, dag och vem det är man besöker?


Vad ska man ha på sig när man är bortbjuden? Vad ska man prata om? Behöver man gå runt och hälsa på alla som är där när man kommer? Ska man ta i hand? Eller räcker det med att man säger ”hej”? Ska man hälsa på de som kommer senare än man själv? Beror det på vad det är för typ av tillställning eller på hur många det är som är där? Eller beror det på hur nära vän man är med den person som bjudit dit mig?


Behöver man ha med sig en present när man hälsar på hemma hos någon? Hur mycket får den kosta? Ska man fortsätta med det för alltid eller bara tills man känner varandra tillräckligt väl? Och hur vet man när det är? Är det efter ett visst antal gånger? Gäller samma sak när man tackar för senast? Hur gör man det? Är det via mail, sociala medier eller i telefon? Eller är det bättre med ett brev eller vykort? Eller kanske bara säga det nästa gång man ses? Måste man hålla på med det fast man känner varandra väl? Hur väl i så fall?


Hur nära vänner ska man vara för att uppvakta på födelsedagar? I verkliga livet och inte till exempel på Facebook. Ska man ge present? Hur dyr ska presenten vara? Hur vet man om man är medräknad om någon skriver på Facebook att de har fest/öppet hus med mera? Hur nära vän ska man vara då?


Hur gör man om man vill ha hjälp i en affär? Måste man ställa sig i kö för en kort fråga eller ska man ställa den snabbt även om personalen hjälper en annan kund? Om det inte verkar vara kösystem för att fråga saker, hur gör man för att personalen ska uppmärksamma en?


Vad gäller med sociala medier, sms, chat, blogg och mail? Hur snabbt ska man svara? Bör man ge respons på allt man får så att avsändaren vet att man har sett det? Gäller det även om det inte är något intressant? Jag har ibland fått mail eller sms som jag inte svarat på. Efter en dag kan avsändaren höra av sig och undra varför jag inte svarar. Då har jag inte förstått att avsändaren väntar sig ett svar av mig. 


Bör man ge respons på alla Facebook-inlägg en vän har gjort? Eller behöver man inte det? Om någon skrivit något sorgligt eller lyckligt, måste jag skriva en kommentar eller räcker det med en ”tumme upp” eller ”ledsen gubbe”? Eller behöver jag inte reagera alls? Vad kommer personen som skrivit inlägget att tänka om mig om jag inte kommenterar eller reagerar? Är det okej att skriva exakt som någon annan har gjort eller måste jag formulera det på mitt sätt? Hur gör man om det inte går att välja något annat än ”tumme upp”, om det är något negativt som skrivits? Ska man ändå välja ”tumme upp” för att det är bra formulerat? Ibland när jag ser inlägg som är tråkiga vet jag inte om personen som skrivit inlägget vill att man reagerar med  ”tumme upp” eller ”ledsen gubbe”. Även om alla före mig har reagerat med ”tumme upp”, så blir jag osäker. Men det känns samtidigt dumt att ensam svara med ”ledsen gubbe”. Så det blir att jag inte reagerar alls.


Hur påbörjar man samtal på bästa sätt? Hur avslutar man samtal? Hur vet man när den man pratar med vill avsluta samtalet? Hur kan man avsluta ett blogginlägg så att inte blir ett för hastigt slut?



 

Autism och annorlunda perception

Perception = varseblivning, förnimmelse. Den samling processer i hjärnan/kroppen som tolkar information från yttre och inre stimuli.


Annorlunda perception = Ett annat sätt att ta emot, bearbeta, tolka, samordna och reagera på sinnesintrycken.


Perceptionens betydelse för autism


Det har länge spekulerats kring vad som är själva orsaken till autism, alltså kärnsymptomen. Teorierna är många; bristande mentaliseringsförmåga (theory of mind), bristande exekutiva funktioner, svag central koherens och så vidare.


Redan på 1940-talet började man fundera på om det kunde ha något att göra med sinnesintrycken. På 1960- och 1970-talet fanns det forskare som ansåg att perception borde finnas med i diagnoskriterierna. Men det blev inte så. Det var först 2013 ,när diagnosmanualen DSM-5 kom ut, som perception blev en del av diagnoskriterierna. Men det är fortfarande inte ett krav för diagnos. Inom huvudområdet Begränsade repetitiva beteenden intressen och aktiviteter behöver man bara uppfylla 2 av 4 kriterier. Annorlunda perception är ett av kriterierna i detta huvudområde.


Trots detta hävdar en del forskare att alla de svårigheter som har med autism att göra, både direkt och indirekt (på grund av att det har hämmat annan utveckling), har en koppling till annorlunda perception. Tydligen finns det även en koppling mellan svårighetsgraden i autism och hur stora svårigheter man har med perception. De som har störst svårigheter med perception är oftast personer med autism som saknar talat språk.


Vilka har annorlunda perception?


De allra flesta personer med autism har en annorlunda perception. Men som sagt är det inte ett krav för diagnos. Men det är inte bara personer med autism som har en annorlunda perception. Det är också vanligt bland flera andra neuropsykiatriska funktionsvariationer, som till exempel ADHD (det finns också många personer med ADHD som har drag av autism).


Även många neurotypiker (NT-människor, personer utan neuropsykiatriska diagnoser) har upplevt annorlunda perception någon gång i livet. Vid sjukdom och medicinering kan en del sinnen, som till exempel lukt- och smaksinnen, påverkas.


En del personer som upplever en annorlunda perception säger att de är ”HSP” (Highly Sensitive Person), på svenska ”högsensitiv”. Detta finns dock inte med i någon diagnosmanual.


Man har även sett samband mellan annorlunda perception och en del andra diagnoser, som fibromyalgi, GAD (Generaliserat ångestsyndrom), ME/CFS (Kroniskt trötthetssyndrom) och PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom). En annan likhet mellan dessa diagnoser är att de på något sätt har med stress att göra - antingen att de har utlösts av hög stress eller att de har förvärrats av stress. Vid hög stress blir de flesta människor mer känsliga för sinnesintryck, och vid utbrändhet/utmattningssyndrom är det vanligt att man upplever en annorlunda perception.


Perceptionen påverkar hela vår vardag


Vi är många med autism som dagligen lever med annorlunda perception. Vi har haft det så under hela vårt liv, men vi kanske inte har varit fullt medvetna om det. Förr trodde jag att alla människor hade det som jag, till exempel att alla hörde ljud lika starkt och tyckte att det var jobbigt, men nu vet jag att det inte är så. Men har man inget att jämföra med är det svårt att veta.


Perceptionen har en mycket stor inverkan på livet. Annorlunda perception kan påverka hela vardagen och göra det omöjligt att leva ett liv som andra. Det kan få allvarliga konsekvenser:


    • Depression och utmattning.
    • Utanförskap - Man har svårt att delta i samhället, i skolan, på arbetet, på fritidsaktiviteter, i offentliga miljöer med mera. Svårt att lämna hemmet. Svårt att besöka nya miljöer, prova på nya aktiviteter, träffa nya människor.
    • Ensamhet - Svårt med kärleks- och vänskapsrelationer.
    • Ohälsa - Svårt med motion och rörelse, problem med vikten, näringsbrist, svårt att ta hand om sin hygien, svårt att besöka läkare och tandläkare.
    • Osjälvständighet - Man behöver mer skydd och har större stödbehov än andra, man klarar inte av att handla, sköta sitt hushåll med mera. Man lever på bidrag.
    • Fattigdom - Svårt att ha ett vanligt arbete eller att arbeta heltid.


    För att vi med autism ska kunna leva som andra måste kunskapen om annorlunda perception öka bland dem som på något sätt kommer i kontakt med personer med autism, i sitt arbete eller vardag, men även hos alla andra människor. Jag kommer att fortsätta skriva om perception här på bloggen. 


    Jag har tidigare skrivit om perception här och här.



     

    När man reagerar på "fel" sätt

    Om man har autism kan omgivningen lätt feltolka ens avsikter. Det har inte alltid varit så lätt för mig att reagera på ett sätt som andra människor förväntar sig.


    När jag hör om hemskheter i världen kan jag börja skratta. Förr förstod jag inte varför, men idag vet jag att det beror på att jag blir så chockad. Hur kan något sådant här hända? Samma sak händer när människor berättar jobbiga saker för mig. Även om jag tycker det är hemskt, måste jag anstränga mig för att komma ihåg att ändra min ansiktsmin så att jag inte ler när jag säger ”vad jobbigt”. Tidigare var det en gåta för mig varför andra människor kom ihåg att ändra sina ansiktsminer vid rätt tillfälle. Det var först efter att jag hade fått min Asperger-diagnos, som jag förstod att neurotypiker (personer utan diagnos) inte behöver anstränga sig. De ändrar sina miner automatiskt.


    När jag var liten kunde jag också börja skratta när de andra barnen på skolgården halkade och slog sig. Då blev de sura och jag visste inte vad jag hade gjort för fel. Varför blev de så arga helt plötsligt? Idag har jag förstått att de blev arga för att de trodde att jag skrattade åt dem. Men det gjorde jag inte alls. Jag skrattade eftersom jag blev chockad och inte visse hur jag skulle visa för dem att jag hade sett att de hade halkat.


    Ett annat problem kan vara att vi autister får höra att vi ser sura ut och låter negativa även när vi är glada. Vi kanske säger: ”Vad roligt att du ringde” med ett röstläge som får omgivningen att undra om vi verkligen menar det vi säger. Men det gör vi, vi vet bara inte hur vi ska ändra vårt röstläge när vi säger saker som ”vad roligt, jag är jätteglad”.



     

    Äldre inlägg