Om

 

Här bloggar jag om hur det är att leva med Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom och psykisk ohälsa. Jag bloggar även om människors olikheter och varför det är bra att alla är olika. Ibland skriver jag också blogginlägg som handlar om intressanta saker som rör autism och NPF.

Om mig

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från juli 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Hur bemöter du psykisk ohälsa?

Bemötandet mot personer med psykisk ohälsa måste verkligen förbättras. Tyvärr möts man så ofta av oförståelse från sin omgivning. Det hjälper liksom inte att slänga ur sig plattityder som "tänk på något annat", "allt kommer bli bra", "sluta vara ledsen", "det finns inget att vara rädd för", för sådana kommentarer visar bara hur lite du förstår av vad personen går igenom. Vid psykisk ohälsa kan man inte styra sina känslor, man kan inte bara tänka på något annat och så blir allt bra. 


Man lever med en konstant och sjuklig känslostorm. Om du har psykisk ohälsa är det ditt känsloliv som är sjukt. Det du känner och upplever stämmer inte alltid överens med verkligheten. Utåt sett kanske det ser ut som att man har allt, men ändå är man ledsen. Det är ju för att det är en ohälsa och inte en yttre faktor som gör dig ledsen. Så kommentarer om att "du har ju 'det här' i ditt liv så varför är du ledsen", är ju ungefär lika konstruktivt som att säga till någon som är förlamad att "du har ju ben så varför går du inte?"

Det är inte så det funkar. 

 

En annan klassisk kommentar man möts av när man öppnar upp om sina känslor är ju den där om att "det finns alltid andra som har det värre", JA, det är klart det finns! Men det gör ju inte min problematik lättare? Mina problem är ju exakt de samma oavsett om jag har det lättast eller svårast här i världen. Är det bara den som har det allra värst som har rätt att få hjälp och stöd, som har rätten att mötas med respekt och förståelse för sina problem? 


Men ett av de värsta sätten att bli bemött på måste nog vara alla de där gångerna man viftas bort som uppmärksamhetssökande. Att likställa psykisk ohälsa, självskador och självmordstankar med att personen som upplever detta bara är ute efter uppmärksamhet är otroligt skadande. Jag har gång på gång i mitt liv fått höra det där ordet "uppmärksamhetssökande", fått höra att det jag kämpar med dagligen, och som så många gånger nästan fått mig att mista livet ,inte är något allvarligt. 


Jag och så många andra som kämpar med detta får våra problem förminskade och förlöjligade, trots att psykisk ohälsa är ett mycket allvarligt problem i samhället och det kan till och med leda till döden om en person inte får hjälp i tid. 


När det pratas om självmord så uppmanas alla som mår dåligt att öppna upp om hur de mår, de uppmanas att söka hjälp och att berätta för sin omgivning om sina tankar. Men förstår ni hur svårt det är att berätta om hur man verkligen mår när man möts av kommentarer som att man bara söker uppmärksamhet?  Att kalla någon som uppenbarligen behöver hjälp för uppmärksamhetssökande är så otroligt korkat, rent ut sagt. Skulle ni kalla någon som håller på att drunkna och ropar på hjälp för uppmärksamhetssökande? Knappast.


Det jag ville säga med detta är väl att vi som människor borde vara bättre på att snappa upp när någon inte mår bra, att lyssna och ta till sig när någon öppnar sig och inte bara avfärda en av vår tids största folksjukdom. Du kan vara den sista personen någon försöker prata med, du kan vara en människas sista hopp. Vill du då att dina ord till denna person ska vara "Sluta larva dig och ryck upp dig”?



 

Risk att skolan slår ut barnen

Det har uppmärksammats att yngre och yngre barn har större och större krav på sig i skolan. Det skrämmer mig. Mina egna erfarenheter av högstadiet var på gränsen till vad jag klarade av. Gymnasiet misslyckades jag totalt med. Jag trodde länge att jag var dum. 


När jag i samband med min utredning IQ-testades trodde jag att mitt IQ skulle ligga under 100. Jag hade ju misslyckats med mina studier. Istället hade jag ett IQ på 119. En tolkning är att jag var smart och arbetade hårt (det såg mina föräldrar till att jag gjorde). Problemet låg inte i min intelligens utan det handlade om att jag hade svårt med de exekutiva funktionerna.


Exekutiva funktioner är högre ordnade kognitiva funktioner som ansvarar för kognitiv kontroll av tankar och handlingar. Kognition är inte detsamma som intelligens,

men svaga kognitiva funktioner kan hämma oss att använda vår intelligens fullt ut.


Omfattande forskning finns om barns och ungdomars så kallade exekutiva förmågor, det vill säga förmågor som att självständigt planera, organisera och att genomföra det man i stunden vet måste bli gjort. Dessa kognitiva/exekutiva förmågor mognar över tid och vad vi vet har ingen analyserat kravnivån för de olika skolämnena utifrån detta perspektiv.


Så om du, som jag, har en funktionsnedsättning som påverkar dina exekutiva förmågor kan det bli problem i alla fall. De får dig att tro du är dum, även när du inte är det.


Jag gick i skolan för många år sedan. Men om dagens högstadieelever, eller till och med mellanstadieelever, får den typen av uppgifter jag fick på gymnasiet, vill jag inte tänka på hur det kan vara. Slås de ut redan i sina tidiga tonår?


Jag är bitter över vårt utbildningssystem. Vi har en läroplan som kräver mer än någonsin när det gäller att självständigt organisera, strukturera och planera teoretiskt skolarbete, trots att elevernas hjärnor inte är anpassade till det. 


Man tänker att riskerna – till exempel att hamna i “dåligt sällskap” – är större ju yngre man är, när skolan blir övermäktig. “Jag är dum, så jag kan lika gärna knarka”. Eller om jag svävar ut ordentligt. Om jag var yrkeskriminell, skulle jag gärna värva smarta, hårt arbetande personer som vårt utbildningssystem inte vill ha.




När folk inte tror att diagnoser existerar

Det finns en grupp människor i vårt samhälle som inte tror på att psykisk ohälsa existerar eller åtminstone inte alla diagnoser. Autism och Aspergers syndrom är sådana diagnoser som människor gärna har åsikter om. Jag kan inte räkna gångerna jag har fått höra att "alla har en liten släng av asperger”. Nej, det har dom inte! Autism är är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en diagnos som för många är väldigt handikappande och ger väldigt många svårigheter för den som är drabbad. 


Visst kan du precis som alla andra ha svårt att planera din vardag ibland, men det betyder inte att du har ”lite autism”. Det betyder att du är en människa och att du grovt underskattar svårigheterna med kognition och alla andra problem någon med autism eller Aspergers syndrom lever med. Man kan dock ha autistiska drag utan att uppfylla kraven för en diagnos.


En annan grej jag också ofta hör från människor är att autism bara beror på dålig uppfostran. Men jag förstår inte riktigt resonemanget bakom det. Det finns ju mängder med familjer där bara ett av flera barn har en autism-diagnos, har föräldrarna då valt att bara ge en av sina ungar en dålig uppfostran eller vadå? 


Känns ju inte riktigt trovärdigt enligt mig i alla fall. Hade det dessutom handlat om nått så simpelt som uppfostran, hade då så många barn behövt kämpa med autism? Troligen inte! Autism är inget du kan uppfostra någon till att sluta ha, så att skylla på föräldrarna och deras uppfostran, istället för att anpassa samhället för alla slags funktionsnedsättningar, är bedrövligt.


Ytterligare en sak jag ofta hör är att inte ens hälften av de som har fått diagnosen inte har den "på riktigt". Visst, folk kan bli feldiagnosticerade, växa ur vissa problem och så vidare. Men många av oss lever med vår diagnos hela livet och påverkas av den dagligen.


När det gäller psykiska diagnoser kan mediciner vara livsviktiga för svårt sjuka individer. 

Trots att jag nästan dött av min psykiska ohälsa får jag ändå titt som tätt kommentarer om att jag inte borde ta mina mediciner.”Du mår ju bra nu, du behöver dem inte”, kan de säga.


Men det är medicinerna som håller mig vid liv. Hade de här personerna som säger sånt här till mig sagt till en person med diabetes att inte ta sitt insulin? Antagligen inte. 


Men det kommer åter igen till det där med att människor inte förstår att känslor kan vara sjukliga. Ja, alla är ledsna, alla har ångest och känner oro, alla har perioder med mycket stress, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Alla blir trötta på livet ibland. Men det är inte samma sak! Att du regerar på livet på ett normalt sätt betyder inte att det går att jämföra det med en psykisk diagnos. 


Jag blir så trött på sånt här, kan inte folk bara låta bli att komma med massa teorier om folks diagnoser och bara acceptera att alla är olika och vissa har det svårare än andra med vissa saker. Har man fått en diagnos så är det alltid en psykolog och en läkare med utbildning, som efter långa utredningar, ställt diagnosen. Jag lovar att de vet mer om vad de pratar om, än vad du gör när du säger till mig att autism inte existerar, att jag bara är dåligt uppfostrad eller att "alla har en släng av asperger.” När du säger att alla har ångest och att alla är ledsna ibland. När du säger att det bara är att rycka upp sig...


 

Vad är neurodiversitet?

Neurodiversitet är den naturliga variation som förekommer i den mänskliga hjärnan i fråga om socialt beteende, inlärning, uppmärksamhet, humör och andra mentala funktioner i icke-patologisk mening.


Begreppet neurodiversitet handlar om att neurologiska skillnader, som autism, ADHD och dyslexi i allt större utsträckning ska ses som normala variationer i den mänskliga mångfalden. De som fattat vad begreppet neurodiversitet innebär, inser också att personer med neurologiska olikheter som dyslexi, ADHD eller Aspergers syndrom inte ska ”botas”, men att de kan behöva hjälpmedel och anpassning. Då kan de också få tillgång till sina speciella begåvningar, som till exempel kan handla om välutvecklad logik, minnesförmåga, musik eller matematikbegåvning.


Neurodiversitet kommer från engelskans ”neurodiversity” och betyder enkelt uttryckt neurologiskt annorlunda. Tanken med begreppet är att personer med  Aspergers syndrom, högfungerande autism, adhd och dyslexi ska betraktas som friska, vanliga människor med lite andra sätt att fungera och reagera på – inte som människor med funktionsnedsättningar och psykiatriska sjukdomar.


Många av oss som har de här diagnoserna har fått höra att vi har en funktionsnedsättning, ett handikapp och inte är bra på olika saker. Med begreppet neurodiversitet vill vi visa på motsatsen. Samhället premierar ofta socialt kameleontskap och att fungera i stora grupper, medan det vi har: pliktkänsla, lojalitet och superfokus på mål och detaljer inte anses lika viktigt på arbetsmarknaden. I stället blir vi ofta utfrysta, trakasserade och utnyttjade.


Betydelsen är alltså att det inte nödvändigtvis är fel att vara neurologiskt annorlunda (vilket personal inom psykiatri och psykologi ofta oreflekterat ger uttryck för.) Förtrycket mot udda människor ses istället som stort problem. Samtidigt menas att det är bra och viktigt med neurologisk mångfald för mänskligheten. 


Även på lägre nivå i organisationer och grupper kan neuromångfald vara värdefullt för nytänkande och nyskapande.


Historiskt skapades begreppet "neurodiversity" av Judy Singer (australisk autistisk sociolog) 1998. Det har fått stor spridning i den engelskspråkiga världen, och har kommit att användas med lite olika betydelser.


Internationellt finns den politiska neurodiversitetsrörelsen, som består av olika organisationer som försöker argumentera för ett positivt synsätt på vissa diagnoser. Rörelsen hoppas på att ordet ska öka möjligheterna för fler att få jobb och inflytande i samhället.


Neurodiversitet är alltså både en tanke och en politisk rörelse. Främst radikala personer med autism, Aspergers syndrom, ADHD och dyslexi använder begreppet. De skapade ett synssätt som var ett alternativ till psykiatrins syn på autister och var användbar för att ifrågasätta värderingar och bryta negativa låsningar.


Stora internationella företag, ofta inom IT och i logistikbranscher har upptäckt att de behöver dessa variationer i sitt utvecklingsarbete och söker metoder för att rekrytera bredare och mindre stereotypt. Det är givetvis ingen lätt uppgift, eftersom många personer inte ens vet varför de är annorlunda, de är osäkra på sig själva och söker inte de jobb de skulle klara av. Till exempel har företagen Left is Right i Sverige och Specialisterne i Danmark tagit fasta på detta och de har utvecklat rekryteringsverktyg som visar styrkor och specialkunskaper hos personer som lätt sorteras bort i en vanlig anställningsintervju. 


Företag som Microsoft och Hewlett and Packard samarbetar med universitet och högskolor för att skapa utbildningar där personer med neurovariationer kan komma till sin rätt när det till exempel handlar om uppgifter som robotprogrammering och videospel. 


Det finns dock ett stort men. Just dessa specialsatsningar förutsätter att man kommit in på universitet eller högskolor. Här i Sverige har vi ett problem på detta område. Många har inte ens gått klart skolan och saknar betyg och kan därför inte komma in på universitet och högskolor. Man kan få tillgång till olika hjälpmedel när man studerar, men många klarar ändå inte att fullfölja sina studier. Andra vågar inte ens börja studera med rädslan att misslyckas. Detta gör troligen att vi går miste om många specialbegåvningar både inom högre utbildning, forskning och företag.


Men alla personer som har de här variationerna passar inte inom IT-, spel-, eller logistikbranschen. Därför gäller det att andra företag också upptäcker de här personernas styrkor istället för deras svagheter. Att de inser att det är viktigt med neurologisk mångfald för att få företagen att ”rulla” på.



  



Vad är meltdown och shutdown?

Du kanske har hört talas om detta, men inte alls vet vad det är? Då kommer lite allmän information här först.


Vi som är på autismspektrumet har ett annat sätt att ta in och processa intryck från världen omkring oss. Vi kan ha svårt att sortera och prioritera bland yttre intryck. Vi kan ha en avvikande sensorik där vissa sinnesintryck blir mycket svagare eller starkare än för andra människor. Ljud, ljus, dofter, textur, smak, allt sådant kan vara triggers för oss genom sin intensitet.


Vi noterar detaljer som andra inte ser och vi kan fastna i detaljerna och få svårt att få ihop helheten. Vi blir ofta också lätt affektsmittade. Vi har svårt att upprätthålla gränsen mellan mitt och ditt. Vi känner andra människors fysiska närhet, dofter, emotioner, konflikter och så vidare oerhört starkt, samtidigt som vi har svårt att göra reda i intrycken.


Man kan säga att våra hjärnor arbetar snabbt och tar emot oerhört mycket stimuli. Men det kan bli för mycket. Det blir som när du har för mycket saker på en hårddisk, datorn börjar hacka och hänga upp sig på olika sätt. Fortsätter du då att ladda upp saker så blir det till slut en hårddiskkrasch. Detta är en meltdown, ett autistiskt sammanbrott.


Det som händer inuti oss går dock inte att likna vid en maskin. Det är ett neurologiskt betingat sammanbrott, lite liknande epilepsi fast med andra konsekvenser. Det sticker i hela kroppen, olika delar av kroppen börjar kännas varma och glödande, vi tappar bort ord eller större delen av språket eller ibland så gott som hela språket.


När en person som har ett autistiskt sammabrott vrålar ”gå ut NU!” så är det förmodligen de få ord hen lyckas pressa fram, minnas ur språket och få fram det livsviktiga buskapet att hen behöver lämnas ifred med sitt sammanbott. I ett annat läge kan personen säga ”jag behöver verkligen vara ifred just nu, vill du vara vänlig att gå undan en stund? Jag vore verkligen tacksam om du förstod allvaret”. Men rent faktiskt kan inte en person i meltdownläge säga så, den språkliga kompetensen finns inte längre kvar där.


Man brukar skilja på två typer av autistiskt sammanbrott: meltdown och shutdown. En person som får meltdownsammabrott reagerar genom utåtriktad emotion: skrik, gråt, slå i dörrar, kasta saker. En person som får shutdownsammanbrott brukar istället reagera genom nedstängning, det vill säga hen kan inte längre prata alls, kan inte röra sig, blir sittande eller stående orörlig. Dessa sammanbrott kan verka olika på ytan men det som händer inuti personen och orsakerna bakom detta är samma.


Får en person ofta meltdowns eller shutdowns så har omgivningen anledning att fråga sig vad som är fel i miljön. Är kraven för höga på personen, är det för stressigt, är det för mycket stimuli?


En person på väg in i sammanbrott orkar inte frågor, krav, emotioner eller fysisk närhet, det är redan för mycket kaos i hjärnan, för mycket osorterade intryck som inte får plats.


Det du ska göra när någon har eller är på väg in i ett autistiskt sammanbrott är: tala med neutral röst eller inte alls, backa fysiskt, ställ inte krav, argumentera inte, ställ inte frågor, visa inte känslor, släck ned ljus och stäng av radio/tv, gå gärna undan eller be personen på ett neutralt sätt att gå till ett annat rum, rör inte personen. Också vänlig och kärleksfull beröring kan uppfattas som ett oöverstigligt emotionellt krav som hjärnan inte orkar med att behöva tolka just då. Personer som har ett autistiskt sammanbrott behöver förståelse, men de behöver inte frågor om hur de mår, kramar och förväntningar eller någon som försöker diskutera läget med dem. Backa istället.


Och tänk på att tiden efter en meltdown är personen som haft den skör. Det är stor risk för nya sammanbrott och kraven från omgivningen behöver vara reducerade en tid. Att komma upp från en meltdown i normal energinivå kan variera i tid mellan olika individer, allt från tre dagar till två veckor.


Du som går in och skäller på en förälder som du ser ute på stan när hen bemöter sitt barn lågaffektivt, det vill säga inte svarar på provokationer istället för att börja skälla, väljer sina strider och har ett rätt bemötande vid sammanbrott (som ju kan ske i det offentliga) och inte reagerar affektivt och förvärrar läget: om du då kommer in och skäller på och ”korrigerar” den föräldern eller går in och triggar barnet med ditt ”rättmätiga moraliserande” då sabbar du för två människor i ett mycket utsatt emotionellt läge. Gör inte det. Jag upprepar: gör inte det.


Ska hela samhället vara en by som uppfostrar, då får hela samhället i så fall först göra sig omaket att lära sig om autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar först.


Detta var lite basic om sammanbrott. När man som jag lever med autism så måste man planera utifrån en förståelse av sin begränsade energi och risken för överstimulans. När jag får ett autistiskt sammanbrott så går det ut över min familj. Därför måste jag känna efter hur dagsformen är, anpassa aktivitetsnivån o kraven på mig själv o få in aktiv egenvård varje dag.


För att göra detta kan man jobba med listor. Listorna måste vara väldigt individuella för att vi fungerar olika, har olika sensorik, olika svårigheter och olika triggers. Jag har delat upp listan för att tydliggöra för mig själv, allt som jag mår bra av mår jag inte bra av i alla lägen utan jag måste avgöra vad jag är i för fas, behöver jag akut återhämtning eller är jag redo att faktiskt få mer energi genom någon aktivitet som ger mig stimulans, eller är jag rent av i en hyperfas och hur tar jag till vara på det på ett bra sätt? Är jag för låg på energi kan jag bara peka i listan och slipper kravet att aktivt välja vad jag ska göra.


Även för den som är neurotypisk, men som på annat sätt har små marginaler i livet, exempelvis på grund av en nära anhörig med speciella behov, så kan det vara viktigt att också tänka lite liknande. Känna efter när man börjar bli för stressad o få in egentid på något sätt. Ni som är neurotypiska har större marginaler och är stresståligare än oss med autism, men det betyder ju inte att ni är stålmän och stålkvinnor för det. Det som är viktiga råd för ett autistiskt liv är faktiskt så gott som alltid vettiga råd för ett neurotypiskt liv också, så olika är vi inte.


Har man väldigt små marginaler i sitt liv o varningsklockorna börjar ringa, exempelvis förkylningar som inte släpper, återkommande huvudvärk, svårt att sova och så vidare. Börja då med att säga nej. Säg nej till allt som inte är nödvändigt. Och sänk kraven.


Är det energikrävande att laga mat från grunden, byt till färdigrätter! Det är viktigare att orka. Och ta micropauser. Ta tio minuter här o där för att aktivt tänka på ingenting. Ät ett äpple och ta en PAUS. Små saker gör också skillnad.


Det låter mysigt när man läser sin lista. Men faktum är att det är en sorg att verkligen på djupet inse sina begränsningar. Begränsningar i ork och förmåga. Jag kommer aldrig mer som när jag var ung att kunna tro att jag klarar vad som helst, kan bli eller göra vad som helst. Efter en middag med släktingar kan jag få en social baksmälla som pågår flera dagar efteråt, vilket drabbar mitt vardagsfungerande. Jag får planera in EN social aktivitet i veckan, om det är en bra vecka. Och känna efter: orkar jag tre timmar, två timmar, en och en halv timme? 


Det blir ett annat liv, inte nödvändigtvis ett sämre liv, men ett annat, och det finns en sorg i det. Och det man absolut inte behöver är att människor omkring en talar om vad man ”borde” kunna eller orka, att ens känslor eller prioriteringar är fel eller obegripliga. Man behöver stöd i att man är okej. Så rensa bort alla människor i ditt liv som inte förstår detta.


Här följer min lista:


ÅTERHÄMTNING (SJÄLVVÅRD FÖR ATT UNDVIKA MELTDOWN)


  • Sänka kraven på sig själv o andra
  • Skratta
  • Gråta
  • Tillåta sig att vara i sin faktiska känsla
  • Be om hjälp
  • Egentid
  • Sitta på balkongen eller altanen
  • Sitta på balkongen eller altanen och läsa
  • Se på film
  • Se på tv-serie
  • Spela på datorn
  • Fysiskt självstim (för mig sitta och gunga lite)
  • Powernap
  • Umgås med virtuella vänner
  • Professionell samtalskontakt, bra kurator/terapeut/psykolog
  • Mindfullness
  • Avslappningsövning
  • Tänka positivt och förlåtande om sig själv
  • Acceptans av livet och läget som det är
  • Bara vara ensam i naturen
  • Våga släppa på kontrollen
  • Lyssna på radio
  • Lyssna på ljudbok/föredrag/podd
  • Tända ljus och ta ett långt varmt bad
  • Äta utomhus (inte på uteservering utan i naturen)
  • Skriva dagbok
  • Rita i målarboken för vuxna
  • Vara stilla och se på en vacker utsikt
  • Sitta och titta in i en öppen brasa/eld
  • Gå ut med hunden (om man har en eller fråga en granne om man får gå ut med deras hund)
  • Umgås med hund, katt eller annat djur
  • Mata fåglar


ENERGIGIVANDE AKTIVITET


  • Pyssla med växterna/odling
  • Promenera
  • Gå till simhallen
  • Gå på bio
  • Träffa o umgås med rätt vän/vänner som ger energi mer än tar
  • Resa
  • Se de fina små stunderna
  • Tänka positivt och förlåtande om sig själv
  • Föreningsliv
  • Socialt engagemang
  • Umgås med andra med samma erfarenhet 
  • Läsa: böcker, tidningar, om specialintresse(n)
  • Specialintresse(n)
  • Lyssna på föreläsning/paneldebatt och liknande
  • Läsa och fundera djupare över något visdomsord, resonerande artikel eller liknande
  • Vattengymnastik
  • Äta utomhus (inte uteservering utan i naturen)
  • Gå själv på fik eller restaurang
  • Åka och upptäcka/promenera i en ny del av staden
  • Fotografera
  • Skriva skönlitterärt
  • Teckna/måla
  • Skriva poesi
  • Skriva diskuterande
  • Laga och äta extra god mat
  • Ta in vackra väldoftande blommor
  • Se på konst och utställningar
  • Gå barfota utomhus
  • Utomhusbad
  • Bara låta fantasi, tankar och filosofiska infall flöda
  • Gå ut med hunden (om man har en eller fråga en granne om man får gå ut med deras hund)


SJÄLVSTIM, EFTER-MELTDOWN-TIDEN


  • Vara ifred
  • Fysiskt självstim (för mig sitta och gunga lite)
  • Spela på datorn
  • Sova djupt
  • Mycket kraftigt reducerade krav
  • Ta emot mycket hjälp
  • Sortera och ordna, hemma eller på datorn
  • Avslappningsövning
  • Tänka förlåtande och accepterande om sig själv
  • Bara vara ensam i naturen
  • Högkvalitativt umgänge med bra kompis/älskare: ordlös gemenskap
  • Tänt ljus och långt varmt bad
  • Vara stilla och se på en vacker utsikt
  • Sitta och titta in i en öppen brasa/eld
  • Umgås med hund, katt eller annat djur


AKTIVITET SOM TILLVARATAR ENERGIPLUS/HYPERFOKUSLÄGE


  • Ut och vandra i naturen
  • Städa och röja upp
  • Resa
  • Dansa
  • Göra saker ihop med familjen
  • Styrketräna
  • Skämta, tramsa, rimma, ramsa, vara barnslig, lekfull och busig


BASBEHOV FÖR ATT FUNKA VARJE DAG


  • Tillräcklig sömn
  • Tillräcklig mat (över tid o näringsmässigt)
  • Att kroppen får röra på sig
  • Att vara utomhus, frisk luft och melatonin
  • Närhet till annan/andra människor på ett eller annat sätt



Äldre inlägg