Vi hade en filmträff med Autism- och Aspergerföreningen Halland och ASTrarna för ett tag sedan. Då tittade vi på filmen om Temple Grandin. Jag har nu skrivit en recension om filmen.



Nu tänker du säkert att den här filmen antingen är en Rain Man eller en amerikansk succehistoria som man ser om collegefotbollslag som vinner trots uppförsbacke. Nej filmen Temple Grandin spelar varken på att vi som åskådare ska tycka synd om henne eller att vi ska bländas av hennes briljans. Vi får åka med på en resa och se världen genom Temple Grandins ögon. Temple tänker i bilder och har ett fotografiskt minne vilket gör att hon ser världen helt annorlunda än hur andra ser den. Temple Grandin kunde med lätthet blivit ett melodrama med en berättelse om en person med funktionsnedsättning. Tack vare regissören Mick Jackson säkra handlag (fick Emmy för regin) undviks detta. Filmen fick 7 Emmy-statuetter.


Temple Grandin är en amerikansk halvbiografisk film från 2010 regisserad av Mick Jackson. Claire Danes spelar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna, som revolutionerade det humana hanterandet av boskap på rancher i USA, och som kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”.


Temple Grandin har en doktorsgrad och en civilingenjörsexamen och har revolutionerat hur boskapsindustrin i USA bedrivs. Hennes arbete har förändrat hur arkitekturen kring boskapshantering ser ut från hägn till slakthus för en mer human hantering av djuren. Att hon fick kämpa mot sina egna rädslor och andra människors oförmåga att förstå henne var inte lätt. Hon gav sig in i ett fält där män hade total dominans och där tolerans för en autistisk kvinna inte fanns mycket rum för. I filmen får vi följa Temple (Claire Danes, fick Emmy för rollen) under 1960- och 1970-talet.


Temples mamma Eustacia (Julia Ormond, fick Emmy för rollen) har genom hela livet kämpat för sin dotter. När Temple var fyra år besökte de en läkare som föreslog att mamman skulle sätta henne på institution. Istället tog mamman själv tag i talträningen. Då Temple blivit relegerad från sin gamla skola börjar hon istället på en internatskola med mycket djur. Där möter Temple sin mentor Dr Carlock (David Strathairn, fick Emmy för rollen) och sin livslånga kärlek – naturvetenskap. Dr Carlock knuffar Temple i rätt riktning och utmanar henne att utvecklas inom just naturvetenskapen. Samtidigt lär hon sig hur hon fungerar med sin autism, vilket gör att hon sedan också klarar college.


”Annorlunda, men inte sämre” är vad Temple har lärt sig av sin mor att hon är. Det summerar hennes liv och yrkesliv på ett formidabelt sätt. 


Bli sin karaktär


Jag gillar den här filmen jättemycket måste jag säga. Claire Danes är jättebra som Temple Grandin. Hon bär filmen själv och utan att ens verka andfådd. Hon karikerar inte Grandin utan förmedlar ett fascinerande personporträtt full med nyanser. Ett fantastiskt exempel på hur en skådespelerska formligen kan uppslukas i en roll och bli sin karaktär. Man skulle kunna tro att Claire Danes själv är autistisk, men det är hon inte.


Det positiva i filmen


Temple Grandin, en ung kvinna med autism, är en kraftfull förebild som har visat sig erövra både sin egen rädsla och samhällets okunnighet. Hon lyckas, utöver alla förväntningar, att hitta sin plats i världen - och därmed göra stora förändringar i nötkreatursindustrins behandling av djur. Lärare och familjemedlemmar avbildas lika känsliga och stödjande när de berikar hennes liv och hjälper henne att nå sin fulla potential.


Filmen skickar meddelandet att människor med speciella behov kan vara mycket kreativa, mycket ljusa och ge betydande bidrag till världen runt dem. Den visar också att en stödjande gemenskap av familj, vänner och lärare är avgörande för att utveckla styrkorna hos autistiska barn och vuxna och att övervinna hinder och stå upp för sig själv och sina ideal på ett positivt och konsekvent sätt. Detta kan leda till framgång och betydande prestation. Ytterligare teman inkluderar medkänsla, mod och empati.


Det negativa i filmen


Filmen försöker levande fånga känslorna och beteendet hos dess huvudperson - som är autistisk - liksom den djupa effekt som hennes beteende har på hennes familj och samhället. Filmens mest störande scener visar grafiskt grym behandling av nötkreatur. De dras genom leran, fångas ovilligt i burar och tvingas genom smala utrymmen på väg för att vaccineras och så småningom slaktas.


Eftersom några av dessa händelser ses från Temple Grandins förhöjda perspektiv kan de verka särskilt grymma. Det finns också intermittenta tillbakablickar av barn som hånar och skrattar åt Temple när hon växer upp och en scen där onda cowboys kastar tarmar och tjurtestiklar på vindrutan på hennes bil för att avskräcka henne. Ibland får hon okontrollerbara anfall av raseri och störande syner eller återblickar av djur som behandlas illa och barn som retar henne obevekligt.


Känner igen mig till viss del


Jag känner själv igen mig en del i filmen, bland annat när det handlar om att tänka i bilder, utantillinlärning, svårt med sociala koder och att inte gilla mänsklig beröring. Trots det är jag inte lika enastående som Temple Grandin. Jag har inte ens klarat gymnasiet. Jag hade ingen lärare som uppmuntrade mina styrkor. Istället hamnade jag i konflikt med lärare som inte tyckte att jag lärde mig på det viset de ville. Jag vet inte om det var lättare när Temple växte upp att ta sig igenom skolan med utantillinlärning, men jag vet att hon fick kämpa väldigt mycket. Dagens skola är mer inriktad på att man ska ta reda på mycket själv, analysera och dra egna slutsatser, sammanfatta och ta ut det viktigaste i en text med mera. Precis det som är svårt för många med autism som har exekutiva svårigheter. Många slås ut tidigt, kanske redan i grundskolan. Och har man speciella talanger inom specifika områden så kan man ändå inte läsa på högskola eller universitet, om man inte har fullständiga gymnasiebetyg. Visst, man kan läsa upp betygen på komvux eller folkhögskola, men är man redan ”skadad” av skolan är det inte så enkelt. Jag gick i skolan på 1990- och början av 2000-talet och redan då var det svårt. Dagens skolelever har säkert det ännu tuffare. Men jag vet inte heller om det var enklare på 1950- och 1960-talet då Temple gick i skolan.

 


Temple Grandin tillsammans med Claire Danes under inspelningen av filmen.