1. Jag gillar absolut inte närhet. Att någon tar i mig eller ger mig kramar när jag inte själv är med på det är jättejobbigt. Vissa personer går det bra att få en spontan kram av, medan det med vissa inte alls funkar. Jag kan få sådär att det kliar i ryggraden, jag känner mig obekväm och det sticker i kinderna.


2. Om någon för en diskussion med mig och det är för mycket ljud omkring mig, då hör jag inte vad personen säger. Jag vet ju att den pratar med mig, men det är svårt att fokusera på både allt ljud runtomkring, samt vad personen säger. Jag kan inte stänga av alla andra ljud och bara fokusera på den personen jag pratar med.


Jag tar in allt med både syn och hörsel samtidigt, vilket kan vara väldigt utmattande och jobbigt i många lägen. Det gör att jag blir så otroligt trött och slut, att jag bara måste vila, för att återhämta mig


3. När jag har tänkt mig en sak och det blir en annan, blir det svårt. Det tar så oerhört mycket onödig energi av mig. Det kostar mer än det smakar, om jag säger så.


Ett exempel hände mig förra veckan. Vi skulle åka till Göteborg och äta på restaurang för att min mamma fyllde 70 år. Jag hade förväntat mig att vi skulle gå på en fin restaurang. Men istället hamnade vi på en thairestaurang med fruktansvärd inredning och stark mat. De hade byggt kojor med bambu och palmer som man satt i när man åt. Det var väldigt trångt i restaurangen och tätt bland borden. Alldeles för mycket folk var det också, ungar som vrålade och människor som talade högt. Med mina känsliga sinnen blev det för mycket och jag tömdes på energi. Jag var jättetrött dagen efter.


Men jag blev också förtvivlad eftersom jag tänkt mig en sak och det blev en annan. Det är så här min hjärna reagerar.


En Aspergare klarar inte av överraskningar, det tar för mycket energi. Vi vill veta precis vad som ska hända. Överraskningar gillas inte eller spontana saker för den delen heller, vilket gör att vi blir så otroligt trötta, det tar för mycket energi.


4. Många av oss med Asperger trivs bättre i sällskap av äldre personer. Jag är en sådan att jag hellre umgås med äldre kvinnor, till exempel min mammas bästa väninna. Jag känner att det blir jobbigt med jämnåriga, på grund av att jag inte vet vad jag ska säga eller vad jag ska göra. Det gör att stämningen blir stel, jag blir trött och orkeslös.


Jag trivs där jag känner att jag kan vara mig själv och slipper tänka på att vara någon annan än den jag är. Jag trivs också bäst med djur och barn. Där kan jag också vara mig själv, men med det menat är att jag inte på något vis inte kan vara den där som sätter gränser, säger till när något är fel och så vidare. Med äldre kvinnor, barn och djur trivs jag som bäst på alla plan.


5. Jag har svårt att tolka känslor, förstå andra människors känslor, sätta ord på mina egna känslor och gestikulera med kroppsspråk.


Jag tycker det är riktigt svårt att se människors känslor och förstå om det inte är tydligt att man ser när någon är glad, ledsen och så vidare. Vissa människor kan gråta av glädje och då måste jag fråga om de är ledsna, eftersom jag då inte kan sätta mig in i att man kan gråta av glädje. Blir man rörd av att till exempel se en film, så vet jag ju inte det och måste fråga om personen är ledsen. Den är ju inte ledsen, men jag har svårt att förstå att så är inte fallet.


Om någon är för snäll mot mig, så vet jag inte om personen verkligen är vänlig eller bara vill utnyttja mig. Jag har liksom svårt för det där med känslor på det planet också.


Jag får också svårt att veta hur jag ska vara i olika situationer. I vissa lägen kan jag skratta, även om det inte finns någonting att skratta åt eller ens är roligt. Det är för att jag inte vet hur jag ska bete mig eller vara i just det sammanhanget, och då kan jag le och se glad ut, fast jag kanske inte är det.


Den jag pratar med kan säga åt mig: "Det här är inte roligt", även om jag vet det och ser glad ut ändå. Jag kanske får en utskällning eller en tillsägelse för någonting jag gjort fel? Jag ser ändå glad ut, även om jag förstår att jag får en tillsägelse för det jag gjort fel.


Många människor förstår sig inte på min diagnos, även om jag berättar och förklarar. En del förstår inte heller, fast de ska vara utbildade för att kunna hantera folk med olika diagnoser/funktionsnedsättningar.